Nu. Eric Idle, John Cleese, Terry Gilliam (som ser ut att vilja mucka gräl med fotografen), Michael Palin och Terry Jones.
Ouch. Terry Gilliam är uppenbarligen inte jätteförtjust över att återförenas med sina forna kamrater i Monty Python, som här synes i en intervju med the Evening standard. Och ända tills för två veckor sedan, då de klev på scenen i 02 arenan i London fanns det ett mörkt moln som tornade i horisonten. Någon kommer att hoppa av. De kommer att bli ovänner. Terry Jones kommer att kasta en stol på John Cleese, det har ju hänt förut.
Man kan hävda att Gilliam söker uppmärksamhet. Han har, förutom Python-showen, en film att lansera, ”The zero theorem”. En film som han dessutom inte själv verkar speciellt förtjust i då han pratar om att kasta den i papperskorgen. Vid det här laget kan man också hävda att Terry Gilliam är en surpuppa. Fast det tror jag inte, efter att ha sett nog intervjuer med karln verkar han vara en hyfsat glad person, bara fruktansvärt ärlig.
– Jag gör samma film om och om igen, jag ändrar bara kostymerna, berättar en öppenhjärtlig och skrattande Gilliam i en radiointervju.
Därför är jag benägen att tro honom när han berättar om anledning till att Monty Python nu åter uppträder tillsammans. Det har inget att göra med att de saknar varandra eller vill ge fansen en fantastisk, minnesvärd upplevelse. Om nu någon trodde det. Terry Jones har dyra huslån, Eric Idle har förlorat stora pengar i en rättegång och John Cleese betalar fortfarande av vad som verkar vara årtusendets dyraste skilsmässa.
– Klart det är för pengarna, bekräftar Idle i en intervju med the Independent.
– Det är för att bli av med skulderna, så det är klart att det är sant. Bara i England kan man låtsas att man gör en show för ingenting. Men ingen i branschen jobbar gratis, fortsätter han.
Fast egentligen spelar anledningen ingen roll, vi älskar dem just eftersom de aldrig brytt sig speciellt mycket om att hålla sig innanför ramarna av vad man bör säga. När gruppmedlemmen Graham Chapman dog höll John Cleese ett numera klassiskt begravningstal som innehöll orden: ”Vilken befrielse, den snyltande jäveln.”
Det var ett tal han visste skulle få skratt och ännu mer; ett tal som Chapman hade älskat. När de sedan samlades för ett 30-års jubileum ”råkade” de sparka omkull hans urna och dammsugade sedan upp askan.
Det var ungefär så långt de kunde sträcka sig, att samlas på en scen vid något jubileum. Visst var det tal om en show för några år sedan men det sköts snabbt i sank. Och när frågan kommit upp har Eric Idle enkelt svarat.
– Vi kommer att återförenas när Graham Chapman återuppstår från de döda. Vi förhandlar just nu med hans agent.
Och det var liksom det definitiva svaret. Efter att ha fått samma fråga i varenda intervju i en herrans massa år vägrade de ofta svara. Men ändå blev det av. Första föreställning till återföreningen såldes slut på drygt 43 sekunder så det blev ytterligare några föreställningar.
Efter premiären möttes de av blandade recensioner, från ”söt och harmlös” till ”perfekt”. Ordet ”trötta” dök också obarmhärtig upp. De är alla är en bra bit över pensionsåldern och de har gjort det allt förut, sketcherna och intervjuerna. Även om frågorna ändrats något. Vid en presskonferens nyligen fick de frågan om hur de ställde sig till ett enat Storbritannien i och med den stundande folkomröstningen om ett självständigt Skottland. Efter en stunds tystnad, för det är en märklig fråga i ett sådant sammanhang, sa Cleese:
– Jag har en femstegsplan för fred i Syrien. Nej, men allvarligt talat, skottarna ska väl få göra som de vill.
Varpå Palin funderade:
– Skottarna i Syrien?
Nej, de skulle inte återförenas. De hade inte tänkt återförenas. Men de fungerar fotfarande bra tillsammans, vare sig de vill det eller inte.
Vi kommer att återförenas när Graham Chapman återuppstår från de döda. Vi förhandlar just nu med hans agent.
Då. Fem entusiastiska britter och en amerikan i början av karriären. Foto: BBC