Så här ser de ut. P-A Åhlén håller i en mårdhund.
För några månader sedan hittades en liten mårdhund i Burträsk. Den var bara i en valps storlek. Den hade redan dödats när Jägareförbundet kontaktades, men är nu skickad för dna-analys.
– Eftersom det var ett så litet djur är det synnerligen intressant. Hade vi tagit den levande hade vi satt en sändare på den, för att se om det finns flera djur i närheten. Nu vet vi inte varifrån den kommer, säger Åhlén.
I dag vet man inte mycket om hur ungdjuren sprider sig, men det är tänkbart att den här krabaten kan ha vandrat från Norrbotten.
Kartläggning och kontroll av mårdhund i vårt land sker genom Jägareförbundets försorg. Mårdhundarna fångas in, får en sändare på sig, steriliseras, men fortsätter att leta partners då könsdriften hos djuren är intakt.
De som inte sändarmärks, avlivas.
– Målet är ju att de ska utrotas, säger Åhlén.
Varför vill man inte ha mårdhund?
– Den ställer till stor skada bland arter i våtmarker. Med fritt spelrum för mårdhund skulle smittrycket av dvärgbandmask öka. Och på lång sikt skulle det försvåra umgänget med naturen för oss människor, säger Åhlén.
Här väntar man inte tills skadan är skedd, utan arbetar förebyggande. Sverige ligger i framkant, tillsammans med Norge och Danmark.
– Vårt land har cirka 100-130 djur. Siffran är en beräkning, det kan vara färre eller högre men det är den enda siffran som finns.
