”The kids are alright” sjunger The Who i deras stora hit med samma namn från 1965. Men det stämmer inte. Våra barn mår inte alls bra.
Emma är ett av dessa barn som mår dåligt. Hon heter egentligen inte Emma, utan Sarah Appelberg och är skådespelare.
I föreställningen ”Det blir sakta bättre” berättar Emma om hur allt ibland känns toppen, medan det andra gånger är jobbigt och hon känner sig trött på sig själv. Hur ska hon kunna kontrollera alla känslor? Tänk om alla dessa tankar som tynger henne inte tar slut? Vad ska hon göra då?
Det är Unghästen, som är en del av Västerbottensteatern, som till veckan börjar spela ”Det blir sakta bättre” på högstadieskolor runt om i Skellefteå kommun. En föreställning för vilken Unghästen 2016 belönades med Psykiatripriset i Skellefteå. Föreställningen följs av samtal med eleverna.
I torsdags fick jag, och många andra föräldrar med döttrar i årskurs sju, möjlighet att se föreställningen, eftersom våra barn under vintern själva kommer att få se den på skolan.
Meningen är att vi på så sätt ska vara bättre förberedda för att tala med våra barn om dessa svåra frågor.
För det här är ett samhällsproblem.
Under de senaste tio årenhar den psykiska ohälsan bland barn (10-17 år) ökat med mer än 100 procent. Bland unga vuxna (18-24 år) är ökningen närmare 70 procent under samma tidsperiod. Och Sverige sticker ut i internationella jämförelser, med en klart sämre utveckling än många andra länder när det gäller psykisk ohälsa bland barn och unga.
Varje år försökerockså cirka 1300 flickor upp till 19 år att ta sitt eget liv. Motsvarande siffra för pojkar är 500. Nästan en tredjedel av alla barn och ungdomar säger själva att de någon gång har haft självmordstankar.
Men varför?
Ja, det kan bero på många olika saker. Depression, svåra konflikter i familjen, alkohol- och narkotikamissbruk, eller känslor av ensamhet är några av orsakerna.
Men varför pratar vi då inte om detta stora samhällsproblem? Eller gör vi det? Ja, Unghästen försöker i alla fall väcka debatten och det är bra.
Men vi som jobbar med medier då? Enligt pressetisk tradition skriver vi aldrig om enskilda självmord. Om inte annat på grund av den så kallade Werther-effekten. Det fenomen som uppstår, när exempelvis en känd persons självmord får andra att också ta sitt liv.
Men det får inte förhindra oss att tala om detta. Att vi inte rapporterar om enskilda självmord får helt enkelt inte stoppa oss från att beskriva problemet och dess följder, både på ett personligt och på ett samhälleligt plan.
Det är faktiskt vår skyldighet.
Nästan en tredjedel av alla barn och ungdomar säger själva att de någon gång har haft självmordstankar.