Det börjar brutalt. De första sidorna i Liza Marklunds nya kriminalroman med Annika Bengtzon i huvudrollen är en ren tortyrscen.
Offret är en tidigare riksdagsman, Ingemar Lerberg, som sedan hittas på gränsen mellan liv och död i bostaden på Solsidan. Annika Bengtzon skickas att bevaka händelsen.
Och plötsligt så hittas ett till offer efter en liknande tortyr, en uteliggare. Vari ligger kopplingen?
Samtidigt så brottas Annika Bengtzons chef, chefredaktören Anders Schyman, med en livskris. Just då han bestämt sig för att sluta publicerar en blogg påståenden om hans nästan två decennier gamla scoop, berättelsen om Viola Söderlands försvinnande, vilket gav honom Stora Journalistpriset.
Bokens styrka är att den känns extremt samtida. Annika Bengtzon har tagit steget från att vara papperstidningsreporter till att främst jobba med rörlig bild. Dessutom gillar jag skildringen av hennes familjerelation med ny sambo, dennes barn, och ett ex som inte mår speciellt bra.
Om jag räknat rätt har Liza Marklund nu nått den klassiska siffran tio i fråga om antalet böcker om Annika Bengtzon. Siffran tio är klassisk i svensk kriminallitteratur eftersom det var antalet polisromaner som Sjöwall/Wahlöö skrev.
Som helhet är det här dock en mellanbok i Liza Marklunds produktion. Mot slutet känns det som om hon inte riktigt hittat knorren som får ”Solsidan” att lyfta.
LARS ANDERSSON