Kompisar Elina Johansson och Linnea Andersson är glada över att vara tillbaka i Sverige. Foto: Privat.
Linnea, som numera bor i Skellefteå, och Elina är kompisar från Norsjö som har känt varandra länge. Deras semestertripp började i London, sedan bar det iväg till den franska huvudstaden.
Fredagen den trettonde började bra, med ett besök i den vackra kyrkan Sacre Coeur och en vandring i solen längs Paris gator.
– Det var som en saga, berättar Linnea.
På kvällen skulle de ut och äta. Deras hotell låg bara 15 minuters gångväg från platsen där terroristerna slog till och planen var att gå åt just det hållet.
Det gjorde de också, men först efter att ha tagit riktigt god tid på sig. Det fick till följd att de blev hungriga och gick in på en restaurang som låg betydligt närmare hotellet än de först hade tänkt sig.
När de hade ätit och betalat fick Linnea ett sms från sin mamma. Hon hade precis sett på Aftonbladet att det var bomber i Paris. I samma veva passerade tre polisbilar med blåljus och sirener.
Linnea ringde upp sin mamma och fick veta att det hade skett alldeles i närheten. Samtidigt ringde Elinas pappa till henne.
– Vi såg två flickor i 13-, 14-årsåldern som sprang, höll varandra i handen och grät. Vi kände paniken och sprang hem till hotellet.
– På gatan var det människor, alla pratade i telefon, allt stannade upp och allt var stängt. En timme senare var det folktomt, berättar Linnea.
Resten av kvällen och natten höll de sig på hotellet. Och morgonen därpå var det ett annat Paris de vaknade upp i. En stad i chock och sorg.
– Friheten var borta. Vi vågade knappt gå utanför dörren, säger Elina.
Både hon och Linnea räknar med att det kommer att ta tid att bearbeta vad de varit med om. Hur det är att uppleva ett terrordåd på nära håll går knappast att sätta sig in i.
– Det sägs ibland att vi ska visa att vi inte är rädda. Men det är inte så lätt när man varit med om det själv.
– Nu kan vi också bättre förstå hur flyktingarna har det. Att inte veta när nästa smäll kommer. Man känner sig otrygg och vill bara bort, men vi behövde åtminstone inte lämna våra hem, säger Linnea.
Tjejerna tog ett tidigare flyg och kom till Stockholm på söndagen. Elina har en moster i Stockholm som hon ska vara hos i några dagar, medan Linnea landar i Skellefteå i kväll. Då får hon återse sina nära och kära, och det känns skönt.
– Det kändes bra när vi landade i Stockholm. Att inte behöva känna oron och stressen. Skönast är att få tillbaka friheten, säger Linnea.
Vad de däremot tycker har gett en dålig eftersmak är tjasfet kring den franska flaggan på Facebook. De som håller på och klagar på det har nog inte så mycket att göra, resonerar de.
Men framförallt känner de en lättnad över att vara hemma och ha klarat sig. Vem vet vad som hade hänt om de gått ut tidigare och inte tagit in på den där första restaurangen...
– Vi kunde ha varit där när det hände. Det var nog en skyddsängel och hungern som räddade oss, säger Linnea.
Vi såg två flickor i 13-, 14-årsåldern som sprang, höll varandra i handen och grät. Vi kände paniken och sprang hem till hotellet.
