De får stöd. Maria, Traian och Victor lovordar Skelleftebornas generositet. I husvagnen är det trångt, men välstädat.
Tillsammans med tolk kliver Norran in i husvagnen där romerna bor, de utsatta människor vi ser på stan som ber oss om gåvor. Det är snyggt och städat i husvagnen, men det är trångt. Traian, Maria, Elena, Minerva, Victor och Minerva är vana vid att leva under knappa omständigheter. De har varit en period i Umeå, men finns nu i Skellefteå och här har de tänkt stanna tills det blir vår.
Romerna som är i Skellefteå kommer från centrala Rumänien, det handlar om en liten by som heter Nettus. De har barn och barnbarn hemma i byn som släkten har hand om.
De berättar de att de har en liten jordplätt där det går att odla, men att i sommar har det varit missväxt med översvämningar. Varför söker de sig då till Sverige och Skellefteå?
– Vi har ingen framtid i Rumänien, vi är utfattiga och desperata och får inga jobb.
Tillsammans med Norrans team följer även Hans Marklund med. Hans är föreståndare på Stadsmissionen. Ut ur Hans bil lastas matvaror in i husvagnen. Det är livsmedel som lämnats av generösa Skelleftebor till de kylskåp som är uppställda i mataffärer. Från kylskåpet fördelas maten till romerna av Hans.
Romerna berättar om de livstragedier de har varit med om och är med om. Traian är 34 år och hans fru Maria har en dotter hemma i Rumänien som är 14 och är epileptiker. Dottern Rosalina, 14 år, bor med sin mormor hemma i Rumänien.
Traian har problem att röra på sig, han är förlamad på ena sidan av kroppen efter att ha blivit misshandlad i hemlandet.
Inne i husvagnen blir det trångt när Norrans team tar plats i soffan. Fram åker kort på barn och barnbarn.
– Visst är dom söta, säger Minerva som för bara några dagar sedan kom till Skellefteå.
Minerva är bekymrad av sin egen hälsa, men hon är samtidigt glad då hon för Norran visar upp en barnvagn hon fått av privatpersoner i Skellefteå.
– Den här barnvagnen ska hem till barnbarnen.
Den husvagn och den bil som romerna har är gåvor från personer i Umeå som är engagerade i kyrkan. Samtliga romer Norran talar med öser beröm över den givmildhet de känner från Skellefteborna.
– Svenskarna, och framförallt Skellefteborna, är varma och fina människor.
Romerna berättar om förtryck i hemlandet och Victor säger i skarpa ordalag till Norran att politikerna bara lovar och lovar att förhållandena ska bli bättre för romerna.
– Men i praktiken händer ingenting.
Att sitta och tigga känns givetvis inte bra, konstaterar samtliga i husvagnen samfällt. De skulle helst av allt vilja jobba här i Skellefteå för att få mer pengar att skicka hem till familjen.
– Jag skulle gärna ta städjobb eller vad som helst, säger en kvinna.
Oron för familjerna hemma i byn återkommer hela tiden i samtalet. I intervjun framkommer det att ved är en ständig bristvara i hembyn. Romerna säger att de förutom pengar i kopparna även får annan hjälp av privatpersoner i Skellefteå. Det handlar om allt ifrån kläder till mat och receptfria mediciner.
Blir de då illa bemötta någon gång här i Skellefteå när de sitter och ber om pengar?
– Nästan aldrig, är svaret.
En av romerna fyller i att även poliserna i Skellefteå är jättetrevliga.
– De är fram och pratar med oss och frågar hur vi mår.
Det som är bland det jobbigaste då de vistas på stan är språkproblemen.
– Vi skulle ju så gärna vilja samtala mer med våra medmänniskor här i Skellefteå, men det är svårt, vi kan ju bara några enstaka ord på engelska och svenska.
Hur mycket pengar kan då hamna i koppen under en arbetsdag? Viktor svarar.
– Är det en bra dag så kan det bli uppemot 200 kronor på en dag. Merparten av dessa pengar försöker jag skicka hem till våra familjer.
Oroar de sig då för kylan och vintern som kommer?
– Självklart, men vi blir nog kvar här i Skellefteå till våren.
Innan Norran lämnar husvagnen vill romerna gärna ställa upp på en gruppbild. Hans Marklund frågar också om någon vill hänga med honom på hockeymatchen mot HV71. Viktor svarar:
– Hade det handlat om fotboll hade jag hängt med. Hockey förstår jag mig inte på.
När Norrans team lämnar romerna så får vi kramar av allihopa och en av kvinnorna säger:
– Må Gud vara med er i livet och tacka alla snälla Skelleftebor för den hjälp vi får.
Vi har ingen framtid i Rumänien, vi är utfattiga och desperata och får inga jobb
