Spaning. Martin Johansson har restaurerat många lekplatser i sommar.
Det är inga småfiskar som simma omkring i strömmen, man ser direkt rejäla svallvågor när öringarna pilar omkring i älven och det plaskar rejält när honorna gräver sina lekgropar för rommen. Genomsnittsöringen här väger runt tre kilo.
– Det är ju roligt att se på om man gillar fiske eller friluftsliv och att vara ute i allmänhet, säger Johannes Lindberg, ordförande för Bureälvens nedre fiskvårdsområde.
Det är han och Martin Johansson som visar runt Norrans reporter och två fotografer vid Bureälvens strand, som de kan som sin egen ficka. Som de flesta älvar blev Bureälven mycket påverkad av flottningen efter att den drog igång mot slutet av 1800-talet. När timret skulle fraktas så kom öringen och dess naturliga livsmiljöer och lekplatser i kläm.
Under 90-talet gjordes en flottledsrestaurering av Bureälven. Men sedan dess har metoderna utvecklats och därför tas nu nya åtgärder för att förbättra livet i älven.
– Martin har gjort ett jättearbete med lekbottensrestaurering enligt "hartijokimedtoden" på sin fritid i sommar. Han har då ordnat bra lekplatser för öringen med material som redan finns i forsen. Vi har sett att det lekts på alla bäddar som han gjort i ordning och det är glädjande, säger Johannes.
Det är mycket att tänka på när det gäller den här sortens fiskevård. Öringen ska ha rätt storlek på lekgruset för att gräva ner sin rom. Friskt vatten måste syresätta rommen under hela vintern. Sen ska det också vara så pass strömmande vatten att varken gädda eller abborre trivs. Man vill också ha rätt struktur i älvkanten där småöringarna kan gömma sig.
– Men det finns grym potential för öringen här om man ser på de avelsfiskar som faktiskt finns i älven, säger Johannes.
Under lekperioden råder fiskeförbud, men för den som vill uppleva Västerbottens höst och natur där den är som finast gör rätt i att ta en promenad efter älvkanten under den närmaste tiden.
