Lars berättar att han bara var 13 år när han satte på sig sitt första märke. Att det skulle bli FNL var inte så konstigt – Vietnamkriget rasade och det politiska engagemanget var starkt uppe i Norrbotten.
Efter det fortsatte han att plocka på sig fler märken. Men det var först några år senare, när han började på socialhögskolan i Umeå, som samlandet tog fart på allvar.
Tack vare att han träffade mycket folk från andra länder blev det många internationella märken, bland annat det som än idag är hans favorit: en bild av en ros som spränger bojor.
.lemonwhale-embed-container { position: relative; padding-bottom: 56.25%; height: 0; overflow: hidden; max-width:100%; }.lemonwhale-embed-container iframe { position: absolute; top: 0; left:0; width: 100%; height: 100%; }
– Den fick jag av en tjej från Iran som var så glad över att Shahen hade störtats. Nu tänker jag att de som kom efter blev ännu värre men det visste hon ju inte då, säger Lars.
Sedan dess har det rullat på med allt ifrån 1 maj-märken, svenska partiers symboler och knappar från amerikanska presidentval till kommunvapen, kampanjslogans och pins från stora och små idrottsevenemang.
Che Guevara är det ansikte som är vanligast förekommande. Annars är kineserna och ryssarna flitigast på att ge ut pins.
Det som fascinerar mest är att varje märke är som en liten tidskapsel – man kan se vilka frågor som har varit uppe på agendan och vilka som har försvunnit.
Pinsens populartitet har också gått upp och ned. Efter storhetstiden på 60- och 70-talet blev det en nedgång. Men nu är det hett att bära märken igen.
– Jag ser till exempel att många ungdomar i Umeå bär djurrättsmärken. Och nu när det är valår kommer jag att få enormt mycket från partierna, säger Lars.
Fram till idag har han alltså fått ihop 14 000 olika pins – den största samlingen i Sverige, vad han förstår. Att mäta sig med den kines som har 40 000 i sin samling blir dock svårt:
– Men jag kanske har en strävan att ha 25 000 när jag lägger av.
En del av samlingen sitter på väggen, en annan är nedpackad i lådor. Eftersom Lars numera är pensionär tänker han ägna det här året åt att sortera och fotografera allt han har.
Däremot har han aldrig reflekterat över samlingens värde. Det handlar inte om det.
– När jag lämnar livet ska sonen få ta över den. Han har hjälpt mig med det här.
Jag kanske har en strävan att ha 25 000 när jag lägger av.