ÅSIKT · PSYKIATRISK VÅRD
Låt säga att din bror, syster, dotter eller son har en så stor ångest att denne vänder sig till psykiatriska läkare.
Bra, tror du.
Din familjemedlem får antidepressiv medicin och lite andra mediciner. Men snart ser du personlighetsförändringen. Hen är som i en annan värld, har blivit elak, kall, glömsk, tid och rum är borta. Personen går helt enkelt inte att känna igen
Det går flera år, ångesten finns kvar. Vad gör du då, som anhörig?
Du försöker prata med personen, försöker förklara att denne blivit förändrad och har bivit svår att prata med.
Det går dock inte då dina ord missförstås och bemöts av hårda och sårande ord. Du har provat att prata med läkare och lämnar meddelanden via sekreterare. Flera gånger.
Vad händer? Ingenting. För mig är betyder numera ordet sekretess nonchalans
Spelar ingen roll att mor och far har känt personen hela livet. Spelar ingen roll att du vet att vissa diagnoser inte börjar i 40-årsåldern åldern, utan i 20-årsåldern. Och då var personen frisk.
Men det är som bekant läkaren som vet bäst.
Låt säga att mor och far är 70-80 år gamla. Inte svårt att begripa att kraften sinar.
Vem ska man skylla på i allt detta? Personen som blivit felmedicinerad eller läkaren som skrivit ut medicinen?
Min uppmaning är att läkarna måste lyssna på de anhöriga. Ni tar knäcken på hela familjen.
T