Regionfrågan har länge puttrat under ytan, för att då och då komma upp för att ta luft.
Och så här har det hållit på. Inte bara i Skellefteå. Frågan har stötts och blötts i hela landet och inte minst i Norrlandslänen har förslagen varit många och kovändningarna desto fler. Frågan är otroligt komplex och de inre spänningarna stora. Var ska regioncentrum ligga? Vilka sjukhus ska finnas kvar? Var ska det satsas?
Frågor som på många håll har blottat en nedärvd skepsis mellan stad och land, mellan inland och kust.
Men diskussionen om en region i norr har samtidigt gett näring åt en annan rörelse som är desto mer populistisk och verklighetsfrämmande, nämligen den om ett självständigt Norrland. Som om det inte vore tillräckligt svårt att enas om en framtida regionindelning.
Norrlandsseparatisterna argumenterar ungefär som Brexit-förespråkarna och pekar på hur allt ont kommer från "makten i Stockholm", medan "vi" här uppe utsugs på "våra" naturtillgångar.
Hela debatten är olycklig och riskerar att ta fokus från de frågor som är viktiga.
Ett självständigt Norrland innebär nämligen inte att Skellefteå lasarett räddas kvar. Ett självständigt Norrland innebär inte att Norrlands inland plötsligt får en stor inflyttning. Ett självständigt Norrland innebär inte att spänningarna mellan stad och land i ett trollslag upphör.
Vad ska hända med glesbygden i Värmland eller byarna i de Småländska skogarna om Norrland utropar sig som en självständig stat? Områden som på många sätt liknar Norrland, dock utan inkomstbringande naturresurser, men som i dag får ta del av det överskott som produceras i Norrland. Solidariteten ska enligt Norrlandsseparatisterna bara finnas med de som av ödets försyn råkat ha blivit födda inom de gränser som utgör den norra landsändan. Den här typen av nationalistiska föreställningar tycker jag vi ska avstå från. Isolering är inte lösningen.
Det finns alltså en mytisk föreställning om att de människor som bor i den landsända som kallas Norrland på något magiskt sätt skulle vara sammankopplade med varandra. Mina egna erfarenheter av ett helt liv i Norrland pekar dock på att den här landsändan också har interna konflikter att lösa innan man kan börja peka finger "mot Stockholm".
Självklart behöver den norra landsändan göra gemensam sak för att få regering och näringsliv att lägga infrastrukturprojekt, statliga jobbsatsningar och viktiga etableringar i vår del av landet. Det råder det ingen tvekan om.
Men dessa utmaningar möter vi inte med populistiska quick fix-lösningar.
Vi Norrlänningar är så mycket bättre än så.
Den här typen av nationalistiska föreställningar tycker jag vi ska avstå från. Isolering är inte lösningen.