Luleå stift har som tradition sedan flera år tillbaka att ge en dopgåva i form av ett silversmycke ”doppärlan”, när dopakten genomförs med samiska inslag.
Syftet är att man vill uppmuntra samiska inslag i dopgudstjänsten.
Införandet kom av att man i Luleå Stift hade en samisk referensgrupp som kom med idén och formade innehållet.
Biskop Hans Stiglund betonar att det inte räcker med att vara av samisk börd för att få gåvan, utan kravet från kyrkans sida är att det måste finnas ett samiskt inslag i dopgudstjänsten:
– Alla som önskar ta del av ett sådant dopsmycke, anmäler det till sin församling. Då ingår det i överenskommelsen, då man tar emot det, att någonting i gudstjänsten ska vara samiskt. Det kan vara psalmsång, bön, jojk eller text.
– Det är ett medel att stärka det samiska och stimulera samiskt kyrkoliv, säger han.
Det är ursprungligen en variant som finns i Norge. I dag tillämpas det av Härnösands och Luleå stift.
Gåvan ska ses som uppmuntran:
– Om det är så att man i gudstjänsten vill bejaka sin samiska kultur med inslag som inramar ceremonin, då ser vi positivt på det. Och smycket kan man då se som en belöning, gåva eller uppmuntran, vilket man vill., säger Stiglund.
Birgitta Simma som är stiftsadjunkt för samiska frågor på Luleå Stift säger:
– Jag ser en betydlig ökad efterfrågan efter den här formen av dop. Det skulle jag vilja tolka som att om att samer bejakar sin identitet mer och mer, man kliver fram nu på ett annat sätt än tidigare.
De samiska inslagen i samband med dopet är språk- och kulturbejakande, anser hon:
– Och sedan blir pärlan en viktig symbol för att barnet tillhör den folkgruppen som heter same, barnet får en bekräftelse på den tillhörigheten.
Jag ser en betydlig ökad efterfrågan efter den här formen av dop.