Slagord. "Jag benämner de som bor i södra Sverige som sörlänningar, ett medvetet kontrastord. Där är det exotiskt något så djävulskt. Höghus och slätter överallt", säger Lo Lindström. Foto: Maria Wallin.
Skogen, malmen, vattenkraften. Tre ord, om och om igen längs 248 sidor. I olika konstellationer, olika följd men med samma andemening. Skogen huggs ner, malmen huggs ut och vattenkraften leds om. Ut och iväg, bort från oss.
David Vikgrens bok med samma namn är en våldsam protest mot det som tas från norra Sverige. Bara tre ord bygger en hel bok och den är kanske ett av de allra tydligaste exemplen på den ilska som gror, och hur den tar sitt uttryck i kulturen.
Lo Lindström sitter inne på Rivhuset, tittar ut på stängslen som signalerar exakt var staden ska byggas om. På hens arm syns ett träd, en sten, en fors.
– Jag tycker det är en passande manifestation. Det här är det som tas från den här landsänden, det är miljardbeloppen som aldrig någonsin kommer tillbaka, säger hen.
52 procent av skogen finns i de fyra nordligaste länen, i Västerbotten och Norrbotten bryts all järnmalm i Sverige och över 90 procent av övrig malm, enligt rapporter från länsstyrelsen i Norr- och Västerbotten.
Norra Sveriges historieskrivning innehåller urfolk som skallmättes och drevs bort från sitt land. Den består av kolonisering av Sápmi, fattiga nybyggare i kronotorp och gruvindustri som etablerats på renbetesmarker.
Det är på den marken vi vandrar, bygger vår nutid och också den historien vi medvetet eller omedvetet färgats av. Men vad gör den egentligen med oss? Med vårt skapande? Med Skellefteås konstnärer, poeter, författare? Hur påverkas kulturen av synen på norra Sverige, på glesbygd, på tallskogarna?
Lo Lindström drar efter andan. Hen är poet, aktivist och Skelleftebo. Hen har talat i kommunfullmäktige, gett ut boken "Västerbottensbarn" och är aktiv i gräsrotsmetropolen Rivhuset.
Hen är också, precis som boken "Skogen Malmen Vattenkraften", ett exempel på norrländsk vrede som kanaliserats i kulturuttryck, en del av en nutida historieskrivning där kulturutövare i norra Sverige vägrar vara en del av mytologiserandet.
– Först och främst tänker jag att det är svårt för kultur att ens uppstå här. Det krävs otroligt mycket motaktion mot urbaniseringen för att vi ska kunna skapa, säger hen samtidigt som eftermiddagssolen landar på ateljéns trägolv och sakta vandrar upp mot svartvitabilder på ännu en kulturutövare som brann för att berätta om sitt hem: Sara Lidman.
Parallellerna finns där. Två politiska aktivister som formar ord till sylvassa knivar för att skära loss sin hembygd från södra Sveriges bojor.
Men medan Sara Lidman lämnade sitt Missenträsk för att sedan återvända, har Lo Lindström aldrig varit utflyttaren.
– När jag just börjat gymnasiet insåg jag någonting. Jag hade kunnat gå samma utbildning i Umeå, jag hade kunnat göra något mer, bli något mer, komma till något större. Men det gjorde att jag blev kvar, och började få kontakt med mina rötter, med min släkt som kommer från bönder och nybyggare. Då fick platsen ett värde och jag insåg: det var inte jag som ville lämna, det var den urbana normen som påverkat mig till att se min plats som mindre värd.
Hen har precis färdigställt ett stort verk, som en del av projektet "Ung kultur utmanar den urbana normen".
Åtta kulturutövare i hela Sverige har skapat verk som utmanar urban norm och vidgar bilden av vad landsbygd är och kan vara. Verken har samlats i en gemensam utställning, "Mitt i bland", som sedan början av juni turnerar Sverige runt.
På lördag kommer den till Skellefteå. "Att stanna" heter Lo Lindströms bidrag – en poetisk ljudinstallation som gör upp med tankar kring att vara den som stannade kvar.
– Det är en sårbar diskussion med mig själv, om hur det är att stanna i sin hemort när så många andra lämnar. Mitt förhållande till Skellefteå är komplicerat. Vi har det överlag bra, men ibland skäms jag över henne. Ibland känner jag mig stark som stannar, ibland inte. Allt det ryms i mitt verk.
Luleårapparen Zacke släppte förra hösten albumet "Fattigkussen", där han omvandlat upplevelser från Norrbottens arbetarklass till musik.
I låten "Ohojaja" sjunger han: "Gör som cashen från naturtillgångarna och flyttar söderut". På många sätt sammanfattar strofen problematiken kring att vara kulturarbetare i norra Sverige. Många flyttar och de som stannar får frågan: Varför flyttar du inte till Stockholm? Ja, varför?
– Det där är sådan jävla bullshit. Det är en onödig resa att göra, kapaciteten finns här. Vi lär oss om storstädernas riktighet och tror att det är enda sättet att bli något. Så är det inte, säger Lo Lindström.
Skildringen av "norrlänningen" eller glesbygdsbon i populärkultur är ofta platt och homogen. Tv-tablån fylls av flanellskjortor, gevär eller spritdrickande pistvakter. Det är fördummande av de som bor utanför staden, som i SVT-serien "Leif och Billy", eller svepande filmsekvenser av exotifierade tallskogar.
– Hur vi framställs i riksmedia eller kultur är brutalt. Det finns ett scenario och det ser ut såhär: någon har vuxit upp i en håla, men flytt till storstaden och "lyckats".
Sedan måste personen av någon outgrundlig anledning återvända och möts av människor som är kvar på samma ställe, är trångsynta eller inte vuxit något. Jag tycker att det är ett slag i magen på oss och all form av glesbygd, säger Lo Lindström.
Trots många exempel på en ensidig gestaltning håller något på att förändras. Debatten om glesbygd kontra stad, norra Sverige kontra södra blir allt mer närvarande i konstnärskapet, litteraturen och musiken.
Där finns Anders Sunna, som blottlägger Sveriges övergrepp på samer. Där finns Maxida Märak, bandet Höstorkestern med albumtitlar som "Norrlands medborgargarde". Där finns Po Tidholm med boken "Norrland" och Västerbottensteatern med vårens föreställning "Darling Dorotea". Och där finns Lo Lindström.
– Allt jag gör har präglats av de här insikterna, kring missförhållandena mellan land och stad, södra och norra Sverige. Jag älskar den här bygden och det finns både en sorg och en ilska i det. En nedärvd sorg över hur den här platsen blivit behandlad, över kolonialismen, över synen på arbetarklassen. Och ur den sorgen föds vreden.
Hen rättar till ryggsäcken där orden "Leve glesbygden, avskaffa storstan" står broderade.
– Vi behöver grundläggande förutsättningar för att kunna leva, och skapa. Vi behöver skola, sjukvård, matbutiker. Och rent kulturekonomiskt behövs en utjämning i var pengarna går. Många kommuner här betalar den högsta skatten, men det är innerstadsbor i Stockholm som får ut något av det. Vi måste få folk att förstå att söderut, det är fan inte det enda vädersträcket, avslutar Lo Lindström