Skellefteå IBK förlorade mot Ersboda med 9–8 och Gimonäs besegrade Gamla Stan med 5–3.
Skelleftelagens inledning av division I hade således kunnat börja bättre.
Mycket bättre.
För IBK:s del var försvarsspelet undermåligt och för Gamla Stans del var avsaknaden av fart och fantasi i anfallsspelet alldeles för påtagligt.
Lika mycket som att ett lag inte kan släppa in nio mål på hemmaplan, kan ett lag inte heller bara åstadkomma tre mål på hemmaplan.
Nej, det här var ingen bra start.
Inte på något sätt.
Det fanns dock ett par ljuspunkter i Skelleftelagens spel, och det framförallt i Skellefteå IBK:s spets.
Förstafemman som Richard Lindgren och Rikard Avander förfogar över med Linus Johansson, Joakim Nilsson, Joel Johansson, Erik Falkman och Mikael Nordvall är seriens bästa. Varje gång den formationen var inne skapades det farligheter, även om kvintetten stundom var lite väl optimistiska i sitt spel.
De hade tendens till att gärna slå någon extra passning och ibland vilja göra det lite väl snyggt. Trots allt så stod till exempel Mikael Nordvall för fyra baljor och det understryker vilken fantastisk innebandyspelare han är.
Gamla Stan å sin sida mötte fjolårets kvalfinalist Gimonäs, men insatsen matchen igenom var svag.
Skelleftelaget spelade och agerade som att de var ett lika ungt lag som de hade på papperet.
För visst, Gamla Stan är ett ungt lag – det ska vi absolut inte glömma, men i premiären mot Gimonäs kom de absolut inte upp till den nivå som de tidigare har visat.
De visade inte upp den mognad i spelet som vi från sidan har blivit vana vid.
Gamla Stans styrka, som är omställningsspelet, fick vi inte se prov på.
Gimonäs föll hem och spelade precis som de brukar, ungefär som Grekland i fotbolls-EM 2004. De tar vara på varenda litet misstag som motståndarlaget gör och mot Gamla Stan bar det frukt denna gång.
Summa summarum så blev denna tilltänka fest en enda stor baksmälla istället.
Inget av Skelleftelagen kom upp i sin normala standard,men trots allt så är säsongen ung.
Det kommer fler fester.