De två resekompisarna, som just nu kör bil runt Europa, befann sig endast en gata ovanför strandpromenaden Promenade des Anglais, där en lastbilschaufför körde rakt in i den nationaldagsfirande folkmassan – och sedan klev ur och började skjuta.
Vid tidpunkten för attacken satt Jesper och Gustaf på en uteservering. De hade tänkt gå ner och titta på fyrverkerierna, men bestämde sig i sista sekund för att stanna och ta det lugnt.
De märkte snabbt att någonting verkade väldigt fel.
– Vi såg först folkströmmar gå ner till stranden för att titta på fyrverkerierna. Tjugo minuter senare började de komma tillbaka, och helt plötsligt började alla kuta. I det läget gjorde vi fort bedömningen att följa med flocken, säger Jesper Lindholm, född och uppvuxen i Skellefteå men numera bosatt i Arvidsjaur.
Panikslagen folkmassa
Väl i folkmassan började de fråga människor, många panikslagna, om vad som pågick. De fick höra om skottlossning och att polisen hade skrikit åt människor att springa.
– Först sprang vi med alla andra, men sedan bestämde vi oss för att hålla oss borta från gatan där det fanns mest folk och hamnade på en tvärgata. Där hittade vi några fransmän i 20-årsåldern, vi tänkte att det kunde vara bra att ha någon som kan staden.
(OBS! Klippet är inte filmat av Jesper och Gustaf utan av ett annat vittne.)
Tillsammans sprang de upp till ett parkområde på en kulle. Där träffade de ett gäng brittiska tonåringar.
– De hade befunnit sig på stranden och hade lite smått panik. Jag försökte få folk att samla sig. Vad gör vi nu? Vart springer vi nu?
Gömde sig vid kyrkogård
En stund senare sprang de förbi en bevakningscentral till en judisk kyrkogård.
Fransmännen bestämde sig för att knacka på.
– Där fick vi komma in och vänta. Alla var rädda, men de som hade befunnit sig på stranden var såklart betydligt mer rädda. Jag frågade britterna hur de var med dem, och de svarade bara ”we feel blessed”.
Efter ett tag började paniken släppa och folk började känna sig säkra.
Då kom känslorna.
– En del blev upprörda, vissa började gråta. Framförallt var vissa oroliga över anhöriga som de inte kunnat få kontakt med. Det är svårt att ringa vid sådana här tillfällen. Jag försökte bara lätta på stämningen.
Händerna över huvudet
Några timmar senare hade de brittiska ungdomarna lyckats hitta skjuts därifrån. Jesper och Gustaf bestämde sig för att försöka hitta tillbaka till hotellet.
– På väg tillbaka var det många poliser i rörelse. De hade upprättat posteringar som vi fick närma oss med händerna över huvudet. Vi blev också genomsökta.
Hur mår ni nu?
– Det är klart att när man vaknar dagen efter får man lite perspektiv. Jag har tänkt, och jag och Gustaf har pratat, mycket om att ”tänk om vi hade gått ner till stranden och tittat på fyrverkerierna.” Tänk om, liksom. Tänk om.
Trots det inträffade tänker de inte avbryta semestern. De har varit i Tyskland och Schweiz och i morgon bär det av till norra Frankrike.
– Terroristerna vill att vi ska vara rädda. Inte våga åka på semester, inte våga gå på fester. Man får se till att inte spela dem i händerna och fortsätta leva sina liv som vanligt.