Den läkaren jobbar för övrigt vidare och möter patienter varenda dag, med hälsocentralens och landstingets goda minne. Du kan läsa mer om det här om du vill.
Privat har jag mest goda erfarenheter från vården, särskilt från min hälsocentral. Då är också Lövångers bemanning riktigt bra. Men som en vårdchef nyligen sa: Även en fullt bemannad hälsocentral är underbemannad i dag.
”Här, i inlandet, är bästa stället i världen att bo och arbeta!”
Det säger läkaren Alexandra, 32, i Malå. Du kan läsa om henne här. Hon älskar mångfalden som sjukstugan kan erbjuda - och sprudlar av arbetsglädje.
Det ger hopp inför framtiden. Frågan är hur många inom Västerbottens primärvård som fortfarande känner så.
Personalbristen är skriande. Att orka upprätthålla en professionell patientkontakt kan bli en utmaning, när du varken har tid eller ork.
För ett tag sedan blev jag uppringd av en mamma som besökt sin hälsocentral. Läkaren hade skällt ut henne efter noter, och dottern började gråta.
Oacceptabelt, så klart. Men det kan finnas förklaringar, stress exempelvis. Det gör det inte mindre fel.
Värdet av att känna förtroende för vårdpersonal kan inte underskattas.
När vi är sjuka och svaga, behöver vi någon som orkar. Som intresserar sig - ”för alltifrån nageltrång till själen”, som Alexandra i Malå säger.
Den där läkaren och distriktssköterskan man faktiskt känner igen, som kan namnen på dina barn, och som gör det där lilla extra. Googlar studier på krångligt öronvax eller frågar om 5-åringens benbrott, fastän flera år har passerat. Eller bara nickar förstående, när du grinar över en urinvägsinfektion … fastän patienten i rummet intill garanterat har större problem.
Jag tror inte att vi kan kräva allt sådant i dag, vilket är synd. För känner vi inte förtroende i det lilla, så kan det stora gå riktigt snett.
Om fyra år ska västerbottningarna vara friskast i hela världen. Det har politikerna som mål. Frågan är hur frisk primärvårdspersonalen är då.