– Jag vill inte hålla min sjukdom hemlig, säger hon bestämt när Norran träffar henne på cytostatikaenheten tillsammans med hennes dotter Alexandra Andersson.
Var tredje vecka får hon sin behandling på cytostatikaenheten på Skellefteå lasarett. Ofta försöker hennes dotter Alexandra att följa med och hålla henne sällskap.
Under ett år var Maria Andersson tumörfri, men har fortsatt att få cytostatika i ett förebyggande syfte.
– Nu har jag fått reda på att min cancer har kommit tillbaka på fem olika ställen i kroppen, berättar hon samtidigt som sjuksköterskan Runa Andersson förbereder droppställningen.
Nytt besked
Vid det första cancerbeskedet sommaren 2012 reagerade hon med ilska.
– Det var väldigt tungt för mig till en början. Jag var fruktansvärt arg.
Att få beskedet om metastaserna var annorlunda.
– Jag trodde jag hade klarat mig, i alla fall ett tag. Både jag och Alexandra blev så chockade när läkaren berättade att vi inte exakt kommer ihåg var jag hade mina metastaser, fortsätter hon.
Trots motgången beskriver Maria att hon känner en inre kraft.
– Det finns inget annat än att kämpa. Jag tänker inte ge upp.
Är inte rädd
Hon läser allt som går att läsa om sin cancersjukdom.
– Jag är inte rädd och vet vad min cancer innebär. Det gör också att jag kan vara med att styra och förstå vilken typ av behandling som jag får, säger hon och Alexandra fyller i.
– Jag tycker att mamma hanterar cancersjukdomen mycket bättre nu när hon är mer påläst.
Just nu finns det en ny typ av medicin som Maria Andersson vill prova.
– Jag hoppas att landstinget vill beställa den medicinen även om den är lite dyr.
Föreläser om sjukdomen
Alexandra har sedan hennes mamma insjuknade i cancer blivit väldigt engagerad i gynekologisk cancer. Hon föreläser i ämnet och både hon och Maria är engagerade i projektet CARERE, ett regionalt utvecklingsprojekt inom gyncancer, och Nätverket mot gynekologisk cancer.
– Det är ett sätt för mig att hantera det här. Hon är min bästa vän, säger Alexandra och ler mot sin mamma.
Maria har gjort ett test som visade sig att hennes cancer är genetiskt och att hon löper en större risk för både gynekologisk cancer, men också bröstcancer.
– Jag har inte testat mig än. Det gör man inte förrän man är 25 år, säger Alexandra, som är 22 år.
På grund av att Maria har genen blir hon kallad till magnetröntgen och mammografi två gånger per år.
Hur var din syn på cancer innan du själv drabbades av sjukdomen?
– Då blev jag alltid varit rädd när jag hörde ordet cancer. Jag tycker fortfarande att det är lite skrämmande, men jag är glad för att det finns så bra behandlingar att få i dag, säger Maria Andersson och fortsätter:
– Själv har jag inte tänkt på döden. Det har jag inte tid med och jag är inte rädd.
I nuläget behandlas hon inte med cytostatika utan får i stället ett kärlhämmande dropp som heter Avastin. Den ska strypa syretillförseln till tumörerna. Behandlingen tar cirka en och halvtimme.
– Jag ska ta det här tills jag får besked om vad som händer så småningom.
Omhändertagen
På cytostatikaenheten brukar Maria prata med personalen eller läsa en bok.
Under intervjun, som görs i ett rum intill cytostatikaenheten för att inte störa de andra patienterna, kommer sjuksköterskan Runa Andersson kommer förbi flera gånger för att kolla till henne.
– Ni är så duktiga och gör ett jättebra jobb, säger Maria Andersson till Runa.
Men hon tycker att sjuksköterskorna har en hög arbetsbelastning.
– De gör så otroligt mycket för oss patienter. De jobbar verkligen stenhårt. Sjukhuset måste se till att vara rädd om personalen för vi som är sjuka behöver dem.
Se Alexandras film där Maria berättar om sin cancerresa.
Det finns inget annat än att kämpa. Jag tänker inte ge upp.
