Familjen. ”De enda som verkligen stod ut med mig och försökte stötta mig, hur otrevlig jag än var, var min mamma, pappa och syster” berättar Linda.
Vi träffar henne en varm sensommardag. Linda är ett påhittat namn då hon vill vara anonym. En otroligt söt och späd tjej som idag är en ung kvinna. Hon berättar hur allting började.
– När jag gick i högstadiet fick jag tvångstankar. Jag har fått höra i efterhand att det är så det kallas. Jag litade inte på mig själv längre. Jag var rädd att bli galen. Tankarna kom oftast på nätterna. När jag blev ledsen sa jag till mina föräldrar att det var mardrömmar.
Det höll på i cirka sex månader. Sedan tog Linda tag i sitt inre.
– Jag tog mig ur det själv. Jag läste en del på internet, fick veta mer om vad det var och insåg att jag inte kommer att bli galen.
Sedan började hon träna fotboll. Men det ledde till prestationsångest.
– Jag började få ågren över alla bullar som jag åt för flera år sedan och ville kompensera det. Inte för att bli smal utan för att känna mig bättre.
Snart började folk fråga varför Linda inte åt en bulle när det vankades fika. Det blev spända situationer och Linda såg till att inte äta annan mat istället om hon visste att det skulle bli fika senare. På så vis kunde hon ta en bulle då och se till att det inte blev något tjafs. Sedan fortsatte det i en negativ spiral.
Om Linda åt lite mat en dag, så kunde hon inte tillåta sig att äta mer nästa dag. Det blev som en gräns.
– Jag plockade bort något för varje dag – som aldrig fick komma tillbaka.
Linda väntade på tillfället då hon var värd att sitta ned, värd att ta det där äpplet. Men när hon väl kom till den där stunden då hon skulle få sitta ned eller ta sitt äpple – då använde hon det inte. Hon sparade det som en extra reserv, som hon aldrig utnyttjade.
Hennes föräldrar blev väldigt oroliga. Och när Linda visste att de visste, ja då försökte hon spara in massor med mat under dagen ifall de skulle tvinga henne att äta på kvällen. Hon blev blek, tom i blicken och kotorna stack ut. Linda, som är 168 centimeter lång, vägde då kring 42 kilo. Hennes föräldrar skrev in henne på psykiatrin dit hon gick en gång i veckan.
– Där var det bara fokus på vikten. Vilket bara ledde till mer ångest. Hade jag inte gått upp i vikt minst ett kilo under en vecka fick jag ännu mer på schemat nästa vecka. Visst gick jag upp ett tag, men hjärnspöket blev bara värre och värre. Det är hjärnan som spelar roll.
För två år sedan skrev Lindas föräldrar ut henne. Linda vägrade vara där längre. Hon lovade att klara det själv. Hon hade nämligen blivit rädd.
– På kvällarna låg jag och kände på min kropp. Jag kände benen som stack ut. Jag såg hur hjärtat slog där inne. Jag tänkte att jag nog borde äta lite mer. För tänk om hjärtat stannar. Jag tänkte hur det skulle bli om mina föräldrar kom och fann mig död i sängen, säger Linda och det brister för henne.
Hon började äta lite mer, cirka 300–400 kcal per dag. Totalt alltså. En normal ranson för en kvinna är kring 2 000-2 500 kcal och ytterligare lite till om man tränar. Linda laddade även hem en app i mobiltelefonen som räknar kalorier. Det låter bakvänt, men för Linda funkade det. För hon såg hur mycket hon egentligen hade kvar att äta.
Hon vågade gå upp till att äta 600 kcal per dag. Sedan flyttades gränsen uppåt ytterligare.
– Om jag flyttade gränsen så blev det den nya normen. Då var det inget ovanligt längre. Det kändes bra. Jag fick energi. Och jag såg på kalorimätaren att jag hade jättemycket kvar.
Hon kom upp i 1 000 kcal per dag och började träna – för att få rätt att höja ribban ytterligare.
– När jag tränat är jag jättehungrig och vill ha mer mat. Jag kan ligga på 3 000 kcal när jag har tränat.
Dessutom kan man säga att Linda har blivit smartare. När hon var som magrast var det svårt att plugga och kunna tänka.
– Nu när jag har prov har jag bara behövt plugga litegrann, för att hjärnan har tagit emot allt på en gång, säger hon och ler.
Förr var livet hela tiden en passage. Hon väntade tills det skulle bli kväll då hon skulle få äta sitt äpple – som hon sedan sparade. Hon tänkte hela tiden på hur hon skulle kunna äta mindre, hur hon skulle ta skolbussen för att hinna hem före pappa och sedan kunna säga att hon redan ätit.
– Nu har jag roligt varje dag. Jag umgås med kompisar och spanar på killar. Det finns några som är rätt snygga, säger Linda och ser lurig ut.
Så i hennes hjärna har det hänt en hel del när det gäller tillfrisknandet. Kroppen är inte riktigt där än. Hon väger vid intervjutillfället cirka 49 kilo. Sista månaden gick hon upp fem kilo.
– Jag är frisk till 99 procent idag. Idag tänker jag att jag måste komma över gränsen när det gäller kalorierna i min kalorimätare. Blir jag stressad över att jag ätit lite mer än vanligt försöker jag bara tänka att det är lite extra energi till mina muskler.
Hon är beslutsam. Vilket är bra. För det finns många därute som, utan att tänka på det, skulle kunna skicka henne rakt tillbaka i anorexiaträsket.
– Det var en tant som kom fram till mig och sa ”Du ser ju hemsk ut. Du ser sjuk ut. Vill du verkligen se ut sådär”? Jag blev så chockad att jag bara sa ”Nej, jag vill inte se ut så här”. Fast om jag inte varit på tillfriskningsvägen hade jag tagit det där som att jag var dålig, att jag inte var snygg och att jag inte får äta. Men hur sjutton kan man säga så? Tänk om jag hade haft cancer? Man ska aldrig påpeka någons yttre om man inte känner dens inre.