Lennart Daléus förkunnar sin avgång på en krog i Gamla stan, vänder på klacken och går – för att frånsett en repetition inför partistyrelsen följande dag – aldrig mer synas i politiken. Maud Olofsson från lilla Högbyn utanför Robertsfors får brådstörtat ta över, blir en världsvan och klädmedveten partiledare i tio år varav drygt hälften som minister.
Knappt tre år senare ger hon ut sina memoarer. En flyhänt skriven bok, säkerligen av både politiskt intresse och för sina mera udda inblickar i maktens korridorer.
Mauds avtryck är kanske fler än man tror. Hon blev, åtminstone enligt egen mening, ingenjören bakom den borgerliga Alliansen. Hon har bidragit till att tills vidare rädda oss från euron, hon har kämpat för att tygla det lättsinnigt expansiva Vattenfall eller förhindrat att vi skattebetalare fortsatte hålla det konkursmässiga Saab under armarna. Och mycket mera.
Ledarstilen var nog också unik. Svårt att tro att efterträdaren Annie Lööf avslutar arbetsveckorna i Näringsdepartement med allsång, eller att någon fler kinesisk portföljbärare ska gå loss på Abba-låtar i ett improviserat ”Så ska det låta”.
Om detta och mycket annat berättar hon med schvung och ett uppenbart behov att knäppa sina belackare på näsan. För de fanns ju. Men intressant blev det. Och skrivet i en värld där det politiska spelet aldrig tar slut.
STEFAN HOLMBERG