Så har återigen en fördom gått i graven. Det gäller ersättning till brottsoffer som blivit tilldömda skadestånd, och där staten gått in och förskotterat medel i väntan på att gärningsmannen lättat på plånboken.
Detta var den förutfattade meningen. Istället får brottsoffret försöka vända sig till Kronofogdemyndigheten, eller driva en civilrättslig process medan staten tittar på. Att de som drabbats är kraftigt tilltygade, är inget argument. Så behandlas många i vårt skatteparadis.
Med sedvanlig regelbundenhet dyker så mysteriehållaren upp när nya problem visar sig i ett genombyråkratiserat samhälle.
Det är justitieministern, som försäkrar att allt är i sin ordning, trots att de nordiska grannarna har ett mer humant system, där staten faktiskt förskotterar ersättningen till brottsoffren. De värnar om sina medborgare även ekonomiskt, medan vårt land har en ständigt växande kader av ”pratare” utan verkstad.
Kvinnor vågar inte gå ut efter mörkrets inbrott. Klungor av könsmogna män står i gathörnen och betraktar solnedgången. Könsfördelningen håller på att bli alldeles skev i landet, när naturens lagar satts ur spel. Polisen har statistik på vad som händer, men får inte yttra sig.
Det är viktigare att skydda förövarnas integritet, än att se till att brottsoffren får upprättelse. Detta gäller samhället i stort, där våra skattefinansierade beslutsfattare drabbas av byxångest, så fort det onämnbara förs på tal.
Folk jobbar skjortan av sig ute i skogarna, på byggen och i industrin. Överallt råder hård konkurrens. När någon frågar ”vart f-n går mina skattepengar?” och är tillräckligt hög befattningshavare, får vederbörande avgå.
Och pensionärer, som byggt upp landet, får dryga ut kosten med en eller annan burk billig hundmat. Vart tog Sverige vägen?
Yngve Nilsson, Norsjövallen