Min känsla när jag läser Karin Israelssons krönika i Norran den 23 december är hur olik vi kan vara som människor, men också att krönikören verkar rädd för skogen. Som att dess väsen bör tämjas innan man finner vägen in.
I skogen växer träd och med varje träd följer lav, svamp och insekter. Detta är en hel värld i sig och beroende av varandra. Och det är faran med att kalhugga utan respekt, man förstör hela biotoper.
Träd är vårt främsta verktyg för att förhindra växthusgaser att stiga i atmosfären. I dessa dagar trodde jag att ingen tvekade om det. Dessutom har skogen en psykisk verkan på oss. Forskningen visar att stressen lättar när vi är bland träden.
Det gör mig ont i hjärtat att läsa om att krönikören tycker kalhyggen är vackra. För mig och många andra är det hemskt att se skövling. Jag tror nämligen att bortom en kalhuggen världen så finns det inte mycket för oss människor. Se på Amazonas, jordens lungor. Googla klimatkrisen. Det händer redan idag.
När försvann insikten om att bruka skogen med respekt och i samklang med naturen?
Elin Lundqvist Burlin, Skellefteå