Året är 2016 och en tidigare fotomodell översätter Broder Daniels "Shoreline" till den svenska versionen "Vi är skuggor". Något som skapar ”ett jäkla liv, men det tog mig hit”.
"Hit" är Hallen, en lördag, på Trästockfestivalen. "Mig", det är Julia Frej.
Sedan klivet mot mikrofonen i fjol har hon nu också hunnit släppa en EP, med låtar som "fuck up" och "sommaren med satan". Men det är den inledande låten "baby ta mig lika hårt som livet gör" som blir mångas, mitt inkluderat, första livemöte med den härligt kaxiga artisten.
Julia fyller sin halvtimme i rampljuset med allt från låtar ackompanjerade av fingerknäppningar till en svensk version av självaste Beyoncés "Halo". Tonerna, så pricksäkra, fyller varenda kubikmeter av lokalen.
Det är dramatiskt, djupt, högt och lågmält. Allt på en gång, ett virrvarr av intryck. Jag uppfylls av en känsla av att vara en del av en berättelse. Kanske befinner jag mig rent av i något så ärligt som artistens egna tankar, så som hon upplever världen, visar sig själv vägen genom livet.
Och sedan avslutar hon med sin början. Vi är skuggor. Men Julia Frej, hennes framtid är ljus.