Patientens medverkan. ”Ingen kan tvinga fram en förändring på någon, som inte själv är redo att förändras”, säger Eva Lindh.
När ett nytt ärende landar på Eva Lindhs bord, det kan vara den drabbade personen själv som hör av sig, anhöriga eller via remiss, börjar hon med att boka upp en första träff. Tillsammans med en överläkare träffar hon patienten och går igenom hur allting började och hur det är nu.
– Ofta har ätstörningen utvecklats när ungdomar ska in i vuxenlivet. De upplever krav, stress och funderar hur de ska klara sig. De nämner ofta medias ideal som en stressfaktor, även andras kommentarer kan vara utlösande, säger Eva Lindh.
Det sägs att ätstörning kan komma av övergrepp i barndomen. Stämmer det?
– Man har forskat på det. Och ja, det stämmer. Men det är inte mer utmärkande än för någon annan psykisk sjukdom. Det förekommer säkert i några fall, men det är inget som vi har som grundtes.
När patienten kommer på sitt första besök behöver den inte bestämma sig för om den vill gå i behandling eller inte. Det är viktigt att det sker frivilligt och med patientens medverkan.
– Ingen kan tvinga fram en förändring på någon, som inte själv är redo att förändras. Om patienten inte känner att den är delaktig är risken stor att ingen förändring sker eller att patienten känner att den behöver låtsas att han eller hon gjort det som behandlaren föreslagit. Om det blir så, har patienten inte vunnit något i kampen mot sjukdomen.
Nästa träff presenterar Eva Lindh en analys och frågar: Vad tror du? Har du funderat, vill du göra något åt det här? Vad ska vi göra då, har du några förslag?
– Behandlingen sker individuellt med hemuppgifter. Vi kan ta ett exempel med en kvinna som bara äter middag med sin familj, resten av måltiderna hoppar hon över. Då frågar jag henne, vad kan du göra nästa vecka för att jobba med detta? Då säger hon att hon kanske kan prova att äta ett äpple till frukost. Ja, det var en bra idé, en början till en normal måltid, säger jag. Det viktiga är att ta vara på patientens egna förslag, berättar Eva Lindh.
Men det är en sak att säga och en sak att göra. För hemma säger demonerna i huvudet att hon inte ska äta äpplet. Därför gäller det att ha skickat med ”verktyg” som patienten kan ta fram.
– Vi kan ha pratat om att hon ska bestämma att äta äpplet i sällskap med sin sambo, ger Eva Lindh som exempel.
In i vuxenlivet. ”Ofta har ätstörningen utvecklats när personen ska in i vuxenlivet”, säger Eva Lindh, ätstörningskoordinator.
Ätstörningsverksamheten. Här tar Eva Lindh och hennes kollegor emot cirka 50 nya ärenden per år.