Volontärarbetarna Ida Nilsson, ursprungligen från Skellefteå, och John Ryan Yap gör en hälsoundersökning på femårige Joseph Mira på filippinska sjukhuset Adventist hospital. Joseph Mira var ett av 129 barn som under en vecka i juni i år fick sin läpp- och gomspalt opererad. Foto: Jörgen Hildebrandt
Uppdraget var hennes första för Operation Smile.
– Jag har alltid velat ut i världen för att hjälpa dem som inte har det lika bra som oss i Sverige, säger 31-åriga Ida Nilsson som ursprungligen kommer från Skellefteå men som idag bor i Umeå och arbetar som IVA-sjuksköterska på NUS.
För några år sedan såg hon en dokumentär om Operation Smile, en dokumentär som gick rakt in i hjärtat på henne. Då hade hon inte rätt behörighet för att få genomföra ett volontäruppdrag med Operation Smile. Därefter utbildade hon sig till IVA-sjuksköterska och jobbade ett par år innan hon ansökte om att få åka på uppdrag med Operation Smile. Hon antogs och fick snabbt åka till Filippinerna.
– Det var ett jättestort uppdrag där det opererades på flera olika ställen samtidigt på Filippinerna, berättar Ida Nilsson.
Läs också: Förändrar världen med ett leende i taget
Under en vecka i juni i år arbetade hon på Adventist hospital i staden Cebu. Innan Operation Smile kom till staden hade volontärer i landet uppmärksammat befolkningen om organisationens kommande insats.
– Många vet inte om att det går att operera. Operationerna är gratis och utförs på barn som inte skulle få opereras annars, säger Ida.
Hon berättar om sexåriga Joseph Mira, som vägrade att gå till skolan efter att ha blivit mobbad för sin läpp- och gomspalt. Joseph hjälpte istället sina föräldrar att samla skrot som de sedan sålde för att tjäna pengar.
Fick använda fantasin
Över 200 barn med läpp- och gomspalt kom till Adventist hospital med sina föräldrar i hopp om att få sin ansiktsdeformitet opererad. Ida Nilsson och hennes kollegor från 18 olika länder utförde hälsoundersökningar på barnen under första dagen och därefter bestämdes det vilka som skulle få opereras.
– Barnen pratade inte engelska, så man fick använda sin fantasi och kommunicera med kroppsspråket. Men man kan kommunicera på många andra sätt än med språket, säger Ida Nilsson.
”Vilken känsla”
Under de efterföljande fem dagarna opererades alltså 129 barn på lasarettet. Då arbetade Ida som uppvakningssjuksköterska. Direkt ett barn hade opererats så hamnade hen hos Ida och hennes kolleger på uppvaket.
Hur var det?
– Så fort barnen hade kommit till oss, så hämtade vi deras föräldrar. Det var väldigt fint att vara med då. Det var många tårar, inte bara hos föräldrarna och barnen utan även hos oss volontärer, säger Ida och fortsätter:
– När en 13-årig tjej, som opererats sista dagen, fick se sig själv i spegeln så grät hon länge av glädje. Då förstod man att hon hade fått lida mycket för sin missbildning. Vilken känsla det var att hjälpa 129 barn till ett bättre liv. Jag är fortfarande uppfylld av det, säger Ida.
Kommer du att åka på fler uppdrag?
– Absolut!