51 offer för spanska sjukan begravdes samtidigt i Arjeplog på påskdagen den 4 april 1920.
Sensommaren 1919 förklarade Medi-cinalstyrelsen att influensaepidemin, spanskan, ”nu äntligen var över”. Men det var inte sant.
I norra Sverige, främst i mellersta Lappmarken, gick man till mötes en vinter som sent skulle glömmas. Fortfarande, hundra år senare, pratar man om den.
Här minns man äldre släktingars berättelser om hur ”de stöp”, den ene efter den andre – om hemska minnen från deras livsslut, då det i dödsstunden kom variga bloduppkastningar. Ingen fanns som kunde göra rent efter dem.
Många var i sina bästa år, unga, starka och levnadsglada. För dem blev dödskampen oftast utdragen och mycket plågsam. Inlandsborna var fruktansvärt utsatta 1920.
Smitthärden var den årliga vintermarknaden, en stor folkhelg. Marknadsmåndagen den 9 februari 1920 bröt helvetet lös i Arvidsjaur.
Det hade varit en kall och snörik vinter, solen hade knappt visat sig. Spanskan slog oväntat till en tredje gång, mycket värre än 1918 och 1919.
Tre fjärdedelar av sockenborna insjuknade, folk i sina bästa år dog i stort antal, spanskan mejade skoningslöst ned befolkningen. Skräcken grep många, människor totalisolerade sig, kyrkklockorna ”ringa var och varannan timme”.
Helgen efteråt, den 12–14 februari 1920, var det marknad i Arjeplog. Alla var där, borgare, handelsmän kom farande från kusten.
Borgarna och deras unga körsvenner blev beskyllda för att ha fört smittan först till Arvidsjaur och sedan till Arjeplog. Det som brukade vara årets högtid fick ett sorgligt slut. Snart låg folk däckade med feberrosiga kinder och blodfyllda lungor. Vissa hann hem innan sjukdomen bröt ut och spred smittan vidare.
Under marknaden gjorde timmerkörarna upp de överlevnadsviktiga kontrakten med de mäktiga skogsinspektorerna. Efter kontraktsskrivningen spreds kocklagen ut, framförallt norrut mot Piteälven och ödemarken.
Men många timmerkörare kom inte fram till avverkningsställena – dödssjuka återvände de. På kort tid insjuknade 600 personer av Arjeplogs drygt tre tusen invånare.
Skogsarbetet inställdes. Närmaste apotek fanns i Arvidsjaur, nio mil bort. Piteå-Tidningen skrev den 19 februari 1920, att i ”Arjeplog härjar epidemin. I denna avlägsna bygd finnes för närvarande ingen läkare och icke heller någon medicin”.
Avsaknaden av vägar och telefon gjorde att att det dröjde lång tid innan ansvariga fick vetskap om läget – det medförde i sin tur att hjälpen kom för sent. Många i obygden hittades avlidna i översnöade enkla byggnader. Många barn blev föräldralösa.
I Arjeplog dog detta år 90 personer, motsvarande 2,7 procent av befolkningen. Spanskan skördade sammanlagt 161 offer i Arvidsjaur, 2,2 procent.
Situationen blev övermäktig för dödgrävarna i Arvidsjaur och Arjeplog. Enbart med enkel spade, spett och korp skulle man ta sig igenom den tjocka tjälen.
Därför beslöt man i Arjeplog att ordna en massgrav, där 51 döda begravdes på samma dag. Det blev en lång dag. Först sent på påskdagens kväll hade dödgrävaren fått ned alla kistor i massgraven.
Nya sjukstugor byggdes efter epidemin
Helny Dahlgren var länge den enda sjuksköterskan i Arjeplog.
Helny Dahlgren (1889–1960) var länge den enda sjuksköterskan inom Arjeplog, dit hon kom 1915. Hon arbetade dag och natt under spanskans härjningar. Till sist blev arbetet henne övermäktigt, hon sade upp sig från den 14 april 1920 och flyttade från orten.
Motsvarande roll i Arvidsjaur hade syster Dagmar Pedersson, som blev legendarisk.
Dagmar (1889– 1979) var de unga läkarkandidaternas stora stöd under spanskan. Under spanskan 1920 i Arjeplog var tre extra sjuksköterskor anställda – en i 30 dagar, en i 25 och den tredje i 22 dagar. Resten av året var Arjeplog helt utan sköterskor.
I Arjeplog klagade man över de utsända ”Stockholmskorna”.
De var säkerligen duktiga i sitt yrke, men de kunde inte det viktigaste då man vintertid skulle arbeta i en glesbygd – de kunde inte ”stå på skidor”, alltså att åka skidor mellan byarna och patienterna i oländig terräng.
Diakonen Arvid Svanberg flyttade i slutet av år 1919 till Arjeplog från Ljusdal. Han var en av dem som helhjärtat tog tag i hjälparbetet Så här beskrev han ett av sina sjukbesök:
”Elva personer ligga därinne i sängar och på golvet. En orerar i vildaste yrsel, en annan håller på att förblöda av näsblod, en tredje kräktes – smuts, stank och oreda omgiver dem alla. Hustrun i gården, även hon sjuk, skulle gå upp och hjälpa mig, men svimmade och föll på golvet.”
I andra hem fann man spädbarn, som fortfarande låg vid sin döda mammas bröst och försökte dia.
Enligt uppgift ”berövades 67 minderåriga barn far eller mor eller bådadera” i Arjeplog på grund av spanskan 1920. Flera av barnen hamnade söder- ut på barnhem eller som fosterbarn hos enskilda.
Det skrevs, att ”16 små stackare från lappländska obygden fingo öppna fosterhem i olika delar av vårt land”.
Det ansågs vara en barmhärtighetsgärning, men hur upplevde barnen det?
Svanberg blev senare föreståndare för Arjeplogs barnhem i Sakkavare.
Epidemin blev startskottet för en upprustning av sjukvården. 1924 togs nya sjukstugan i Arvidsjaur i bruk. Till höger om doktor Fhärm står Dagmar Pedersson känd för sin stora insatser under spanska sjukan.
Koopera-Nisses medicinfärd
”Koopera-Nisse”, Henning Nilsson (1899-1985) var anställd på Kooperativa (Konsum) i Arjeplog,
Han var en av få friska och fick därför i februari 1920 order att, mot sin vilja, av landsfiskalen Henrik Svenonius, stänga butiken och på skidor ge sig ut med medicin för att bistå dem som drabbats av spanska sjukan i Norra Bergnäsområdet.
Medicinen, ja, det var framförallt konjak, hela 15 flaskor. Henning hade även med sig ombyte, mat, varm dryck, skidvalla, reservremmar och yxa.
Arjeplog då väglöst land. En ansträngande färd på skidor i obanad terräng i oavbruten snöstorm var enda möjligheten att kunna bistå de svårt sjuka. Lägg därtill att avstånden var tiomila till avlägsna fjällkojor och kåtor.
När Henning skidat ungefär halvvägs mötte han en hästskjuts, en höskrinda med nio lik i lasset, på väg till likboden i Arjeplog. Alla i skogsarbetare Stor-Mattaurkojan hade dött i spanskan.
Det var en motbjudande syn, nio döda män som alla hade stelnade, plågade ansiktsuttryck. De hade bara underkläderna på sig, skäggiga och förvridet stelfrusna.
Efter Hennings mödosamma skidtur fick Haldor Vesterlund från Skeut, även han en av få friska, skida vidare med medicinförrådet.
När han kom till Gallaur fann han att hela familjen Svello låg sjuka, alla mycket illa däran.
Föräldrarna Nils och Maria låg avdomnade i en utdragssoffa i köket, sonen Ragnar orkeslös i en annan soffa, dottern Olga på en enkel madrass på köksgolvet.
Det var isande kallt, ingen eld i spisen. Allt hade förfallit, ingen hade orkat med någonting. Från ladugården hördes svaga råmanden.
Haldor tände elden i köksspisen och tog därefter hand om de hungriga, törstiga och lidande djuren i ladugården. Han lyckades få mjölk ur en av korna, värmde den och blandade i medicinen.
Nittonårige Ragnar var illa däran, han orkade inte ens dricka den. Han, liksom mamman Maria Mårtensson, avled kort tid senare.
Lennart Öhman