Cult of luna. Foto: Emilie Sjölund
Jag förstår det inte riktigt. Fredagen på Umeå Open kväll bjuder på god och varierad underhållning. Ändå verkar många stanna hemma. Kanske har jag fel i min bedömning, men jag minns Umeå Open som en trång och svettig festival där det ofta köades in till spellokalerna för att få en plats. Hursomhelst är detta, tack och lov, inget som verkar påverka Cult of luna nämnvärt.
Sjumannabandet tvingar redan i inledande "I:The weapon", öppningsspår på senaste albumet "Vertikal", publiken till total hängivelse med en både visuellt och musikaliskt benhård urladdning. Vilken fantastisk ljudvägg publiken slungas in i. Samtidigt som vackra ljusridåer ramar in bandets långsamma och kraftfulla rörelser på scenen. Den starka inledningen följs upp av "Ghost trail" från 2008 års listigt påhittade konceptalbum "Eternal kingdom". Under drygt elva minuter bygger låten upp till ett storartat temposkiftande och rifftungt klimax som får den studioinspelade albumversionen att framstå som en lätt vindpust i jämförelse. Att sedan ljudet är riktigt klart och tydligt gör underverk.
Jag minns med fasa Cult of lunas spelning på Trästockfestivalen 2008 och hur ett slarvigt rattat ljud solkade ned vad som kunde ha varit en storslagen spelning. På Umeå Open gör dock ljudteknikerna inte bort sig och har inte heller varit rädda för att lägga ljudvolymen högt. Det fladdrar stundvis i både luggar och skjortor hos delar av publiken. Kul att se och höra.
Det enda som hindrar mig från att ta fram en femma i betyg är att jag så gärna ville höra tjugominuterskolossen "Vicarious redemption". Tråkigt då att den på grund av festivalens tidsrestrektioner strukits från låtlistan.
Fast slutet av spelningen blir ändå en angenäm stund då "Passing through" med sitt lugn och sin väna sångstämma skapar ett andningshål innan kvällen definitivt avslutas med en förlösande version av "In awe of".
Dennis Fahlgren
