Många böcker bygger på osannolika sammanträffanden, i detta fall dels att det finns en niondeklassare som älskar jazz och har Povel Ramel som största idol, och dels att hon möter en nästan 90-årig gubbe som var jazzmusiker i Stockholm på 1940-talet. Köper man upplägget så har man mycket att se fram emot.
Tonåringen Steffi är utanförskapet personifierad, mobbad av skolans populäraste tjejer och med musiken som enda tillflykt. På väg hem från skolan passerar hon ålderdomshemmet och möter Alvar, som en gång i tiden var någorlunda känd jazzmusiker. När Alvar var 17 år lämnade han lilla Björke i Värmland eftersom jazzen lockade honom till Stockholm. Nu är han tillbaka på ålderns höst, och ger Steffi inspiration och något positivt i en vardag som känns som ett helvete.
Alvars liv i Stockholm under andra världskriget skildras lika inlevelsefullt som Steffis liv i högstadiet i dag. Trots så vitt skilda tidsepoker är närvarokänslan hög tack vare detaljrikedomen. Musiken beskrivs också ingående, såpass att man nästan hör inom sig hur det lät på Nalen när det begav sig eller när Steffi sitter ensam på sitt rum och prövar sig fram på basen. Sist men inte minst svänger språket, med formuleringar så träffsäkra att man bara kan le. Slutresultatet är feelgood-stämning i Povel Ramels anda.
ANDREAS ERIKSSON
