Diktsamlingar kan vara mer eller mindre svårbegripliga, vilket gör att många av oss undviker att någonsin öppna en sådan.
Men ibland dyker det upp pärlor med fyndiga bilder som många kan ta till sig. Om morgnarna tänker jag exempelvis ofta på Tomas Tranströmers liknelse om fallskärmen som tar oss ner från drömmarnas värld just när vi vaknar.
En annan Tomas, med h, gav ut dikter som jag åtminstone ibland tyckte om när jag var ung. De var både enkla och svåra på samma gång. Lätta att läsa, utan att man nödvändigtvis måste förstå.
Alltså prickar jag för hans nya i höstkatalogen, om den fiktive arbetaren Hilding Kvists liv någonstans i Ljusnans dalgång under första hälften av 1900-talet och kanske någon tid därefter.
Den är, jag lovar, fullkomligt begriplig för vem som helst. Möjlig att känna igen sig i, kanske dra på munnen åt ibland, ha medkänsla åt ibland.
Den handlar alltså om något så banalt som livets obevekliga gång, om stunder av oftast kortvarig lycka men än mer om alla våra tillkortakommanden. Skriven på den något knaggliga prosa som kunde varit en enkel sågverksarbetares utan egna litterära intressen.
1400 tecken står till buds; jag rymmer inte några citat. Men läs den, det tar nog inte mer än en halvtimme effektiv tid.
Skickligt genomfört, Tidholm! Roligt att jag ”hittade” åt dig igen. Värd en hyfsad upplaga, helt säkert.
STEFAN HOLMBERG