Vad gör en barndom fylld av kränkningar med en människa? Hur går man vidare och är det ens möjligt? På drygt 200 sidor skriver Kristian Lundberg om staden, i det här fallet Malmö. Staden som förvaltare av minnen - i princip genomgående sorgsna, ångestskapande och ibland rent avskyvärda. Barn växer upp i fattigdom, sviks och kränks. Arvet förs vidare till nästa generation eller bryts av döden. Geografin spelar en viktig roll, men känns oviktig i sammanhanget för den oinvigde. Kränkningarna och fattigdomen är inte en geografisk fråga. I förordet påpekar Kristian Lundberg att han inte skriver en självbiografi. Minnet skiftar. Det är inte konstant, skriver han. Men självbiografisk är den likväl. Romanen är uppbyggd av minnesfragment och upprepningar i en konstruktion som liknar ältande. Samma bilder återkommer, samma människor, samma kränkningar. En galen mor, ett hus utan mat, barn som utnyttjas sexuellt, misshandlas och dör. Bittert ältande faller mig sällan i smaken. Efter några kapitel ville jag nästan lägga boken ifrån mig, men i takt med att fragment läggs till fragment växer förståelsen och berättelsen. Men det är genomgående dystert och en desperat vädjan till vuxenvärlden om att se och hjälpa i tid. Chansen verkar minimal.
ULRIKA ANDERSSON
