Ulrika Hedlind Berggren är hemslöjdskonsulent och håller i slöjdkvällarna.
11 september 1993. I den röda byggnaden med vita knutar på Nordanåområdet pågick febril verksamhet – den alldeles nyblivna hemslöjdskonsulenten Ulrika Hedlind Berggren sopade försiktigt av bron med en gammal sopborste, allt för att göra lokalen redo för invigning. Under hela helgen firades sedan att Skellefteå fått en plats där slöjd och konsthantverk spelar huvudrollen.
Mycket har hänt sedan dess. Hemslöjdskonsulenten är densamma, men 2010 omvandlades tjänsten till en halvtid och slöjdutställningarna drogs därför in.
– Jag har varit med om både toppar och dalar under den här tiden. I slutet av 90-talet blomstrande slöjdhantverket, det var slöjd överallt. Men bantningen 2010 fick också konsekvenser, många slöjdare vittnade om hur stor del av deras inkomst försvann när det inte fanns utställningar att visa sina alster på, säger Ulrika Hedlind Berggren.
Katarina Lundström har skapat en stämpel som har formen av en flugvamp.
Men hur mår konsthantverket och slöjden som uttrycksform i nutid? En del av svaret får den som besöker Handens hus under vissa hösttisdagar. Traditionsenligt anordnas öppna slöjdkvällar där vem som helst får kliva över tröskeln och lära sig nya hantverkstekniker. Just den här tisdagen, exakt 25 år sedan den allra första invigningsdagen, är nedervåningen kantad av täljknivar och 17 par händer som längtar efter att testa.
– Kom ihåg att vara försiktig, och inte vinkla knivarna mot dig själv, säger Ulrika Hedlind Berggren.
Sedan väntar en septemberkväll full av träflisor, tygtryck och sedan broderi.
– De här slöjdkvällarna har vi arrangerat från första början, och här märker vi också hur intresset går upp och ner. Allra första gången satt jag här själv, men vissa kvällar har vi varit kring 40 personer på de här kvällarna. Då är det folk överallt och jag måste klättra fram och tillbaka mellan stolarna, säger Ulrika Hedlind Berggren.
Anna Söderlings tyg är täckt av små maneter. "Det märks att jag är från Västkusten", säger hon.
I en tid där miljömedvetenhet, Do it yourself-kulturen och återbruk blivit allt mer trendigt ökar också intresset för hantverk. Samtidigt blir det svårare och svårare att leva på sin slöjd.
– Det är färre som slöjdar utifrån ett näringsperspektiv än för 20 år sedan, och det tänker jag beror på förändringar i samhället. Men samtidigt finns det en större nyfikenhet, det finns ett stort intresse hos många att lära sig, säger Ulrika Hedlind Berggren.
Hon är Sveriges enda kommunanställda hemslöjdskonsulent, och trots neddragningarna menar hon att Skellefteå är en kommun som i jämförelse med många andra satsar på att bevara slöjdkonsten.
– Procentuellt har regionen mer slöjdare än många andra kommuner, och där tror jag att vi på Handens hus spelat en viktig roll, säger hon.
Sakta men säkert omvandlas träpinnarna till stämplar, som översätts till färgstarka mönster på olika tygbitar. Vid ena bordet står Helena Weegar och Lina Westerberg, två av de som i många års tid spenderat tisdagskvällarna i Handens hus.
– Den här platsen betyder jättemycket för mig personligen, men jag tror också den betyder mycket för hantverk och slöjden i stort. Här kan du prova på det mesta, och inspireras av andra människor, säger Helena Weegar.
Även hon märker en skiftning i synen på slöjd.
– Jag har länge hållit på med broderi och det är som att folk nu förstår att det är ett väldigt brett uttryckssätt. Det känns väldigt roligt, säger hon.
I takt med att mörkret lägger sig över Nordanåområdet växer fler och fler tygverk fram – maneter, svampar och prickar breder ut sig över trådarna.
25 år av nya hantverksupptäckter, utställningar och skapande har ägt rum innanför husets väggar. Men hur ser framtiden ut?
– Jag vet inte hur det kommer se ut för Handens hus framöver. Vi fortsätter som vanligt, och har sakta börjat om med några utställningar vilket känns väldigt roligt. Men oavsett vad som händer med oss så kommer slöjden aldrig försvinna, det är ett som är säkert.