KLASSISKT. Den amerikanske tonsättaren Samuel Barber (1910–1981) är hos oss främst känd för sitt melodiösa Adagio för stråkar (ur Stråkkvartett nr 1). Har du sett Oliver Stones mästerverk ”Plutonen” (1986) har du också hört musiken. Den finns i ett otal inspelningar och ungerska stjärnkvartetten Keller Quartets (András Keller, violin, János Pilz, violin/Zsófia Környei, violin, Zoltán Gál, viola, Judit Szabó, cello) tolkning är för mig bara en i mängden, om än en förstklassig sådan. Då är ungraren György Ligetis (1923–2006) båda stråkkvartetter, komponerade 1953–1954 respektive 1968, betydligt intressantare. Den första kvartetten har tydliga kopplingar till föregångaren och landsmannen Béla Bartók, en tonsättare vars stil Ligeti initialt var närmast fixerad vid. Andra stråkkvartetten är kärvare, våldsamma utbrott omges av stillsammare partier, musikaliska ögonblicksbilder staplas på varandra i en enda lång rad. Keller Quartet kombinerar skickligt Ligetis strävhet med Barbers skönhet i precisa tolkningar.
MIKAEL BENGTSSON
