När Ann Cleeves bytte ut sin sympatiske unge manlige hjälte i Shetlandskvartetten mot den kantiga, överviktiga och burdusa kriminalkommissarien Vera Stanhope var jag besviken. Den första deckaren om henne var fylld av lyteskomik. Tvåan var bättre och när nu den tredje, ”Glasverandan” finns på svenska konstaterar jag att Cleeves har hittat formen för sin nya serie. Vera känns inte längre bara som en karikatyr.
Detta är en typisk pusseldeckare. En före detta känd kvinnlig skribent ordnar träffar för förhoppningsfulla eventuellt blivande författare i sitt stora hus på landet. De inbjudna deltagarna har med sig sina egna alster och tillbringar en tid tillsammans. Här ska de inspireras, men även avundsjuka och misstänksamhet frodas. I byggnaden finns också arrangörens märklige son som står för matlagningen och verkar hämmad.
När ond bråd död drabbar tillställningen slag i slag är det Vera Stanhope som tillsammans med sin assistent Joe Ashworth försöker ta reda på vilka de inblandade människorna egentligen är, och vad är det de skriver egentligen? Deras förflutna synas. Joe blir olämpligt nog förälskad i den vackraste kvinnan och Vera spanar en hel del på egen hand.
Detta är bra underhållning, jag längtar till boken och har ända fram till sista kapitlet inte en aning om vem förövaren är. Det händer inte ofta. Här bjuds lättsam spänning i sakta mak trots makabra mord.
INGER LUNDQVIST