ROCK. När Glasvegas slog igenom 2008 med den råa, socialrealistiska debuten hyllades de unisont av såväl fans som kritiker. När uppföljaren blev en syntig, storsvulstig historia falnade stjärnan snabbt.
Lyckligtvis är detta närmare debuten än den överproducerade efterföljaren.
Titelspåret är precis så där suggestivt och stegrande att sångaren James Allen kommer till sin fulla rätt. Pianoballaden ”Choices” fungerar även den bra, liksom singeln ”If”.
Men trots att det är ett steg på rätt väg kommer skivan bara halvvägs. Det finns gott om överflöd (hur kunde ”Magazine” undvika papperskorgen?) och det känns som att Glasvegas fortfarande letar sitt slutgiltiga uttryck.
ANDERS SAMUELSSON
