ROCK. Jag är besatt av att analysera riff. Varje skiva jag lyssnar på letar jag igenom efter referenser, stölder och hyllningar. Ofta hittar jag något roligt. Så även denna gång. Det inledande riffet i första spåret på ”Mothers ruin” är identiskt med Black Flags klassiker ”Thirsty and miserable”. Helt klart otippat, och om det är medvetet eller ej kan jag inte svara på. Där slutar dock alla likheter mellan denna norrländska rock och amerikansk hardcore, men kul är det likväl. Skellefteåbördiga Gin Ladys andra album är fyllt av gungig rock i den lättare skolan. Och med lätt menar jag bara att det låter mer Rolling Stones än Black Sabbath. Ni vet, ett lagom joggande tempo, mycket klaviatur och medryckande refränger.
Det är svårt att inte gilla Gin Lady, men jag har lite problem med att det ska tutas och blåsas i en trumpet i vart och vartannat spår. Det finns inget som dödar bra rockmusik som ljudet från en trumpet. Men förutom bruket av blås bjuder bandet på ett fint musikaliskt hantverk som gör att man vill stå bredbent och nicka i takt. Jag har en stark känsla av att bandets musik gör sig ännu bättre live än på skiva, och en spelning på sommarens Trästockfestival känns given.
DENNIS FAHLGREN
