Alina Reyes debutbok utlovar lust, förförelse och besatthet, vild åtrå och passion – och blev en succé. Men har du inte en böjelse för stormagade, svettiga och håriga slaktare som flåsar snusk är ”Slaktaren” inget för dig. Gula fettslamsor flyger mot kakelväggen, rosa kaniner hänger uppfläkta med öppna bukar och huvudpersoner eggas av tankar på bocktestiklar. Precis som Birgitta Stenberg skriver i förordet kan den först upplevas som så överväldigande äcklig att man lägger den ifrån sig. Jag har svårt att se att en andra läsning ska ge en annan upplevelse.
Samtidigt är boken ett intressant experiment som tycks gå ut på att genom betingning förvandla det obehagliga till något erotiskt. Paradoxalt nog är språket på många sätt njutbart, med sin poetiska klang. Men jag läser boken som en otäck påminnelse om kvinnors dåliga självbild, som kan skapa underkastelse och förnedring. Så många varningslampor lyser att ”Slaktaren” inte ens är kul som experimentell fantasi. ULRIKA ANDERSSON
