Kärlekspar. Maria Alm Norell i rollen som Lillian Melin och Johan Forslund i rollen som Gösta Nilsson. Foto: PATRIK DEGERMAn
I krig och kärlek är svaren aldrig enkla. När Åsa Ekberg Kentros gör drama av Lars Molins tv-succé, "Tre Kärlekar", från 1989 serverar hon heller inga självklara lösningar.
”Det är nya tider”. Medan orden tonar ut från scenen på Nordanå rullar ett åskoväder sakta in från norr. Publiken applåderar, skådespelarna bugar och tackar.
Det är något speciellt med att se teater utomhus. När vinden tilltar, och små regndroppar börjar falla påverkar det hela känsloregistret och man tycker sig känna vreden och smärtan som plågar familjen Nilsson.
Spelplatsen för ”Tre Kärlekar” är ett krigsförlamat Sverige under 1940-talet. Människan i det lilla samhället lever på hopp om fred, hopp om förändring och att en ny tid ska komma. På Boda gård jagar storbonden Egon Nilsson bort Statens kraftverk med vänsterhanden samtidigt som han med högerhanden håller sonen Gösta, sin givna arvtagare, med en stram löpsnara runt halsen.
Forsen ska bevaras till varje pris och på familjegården ska allting fortgå som det gjort i generationer. Men ingen av de två sönerna Nilsson vill ta över gården. Äldste sonen Orvar ska bli riksdagsman och Gösta drömmer om ett liv som flygare. Samtidigt lurar staten likt en hungrig varg vid markerna kring Nilsson gård.
Striden om naturen är navet vilket historien kretsar kring men det är konflikten mellan kollektivet och individen, motsättningen mellan förpliktelser och de egna drömmarna som gör dramat "Tre Kärlekar" sevärd. Och med sin enastående ensemble och den skickligt formgivna scenografin går "Tre Kärlekar" från att enbart vara en tv-succé till att bli en klassiker på Nordanås sommarteater.
Det centrala i "Tre Kärlekar" är bevarandet och forsen blir en nyckelsymbol. En symbol för det gamla och nya. I över 10 000 år har den forsat orörd och vacker men ett bevarande av forsen innebär ett hinder för utvecklingen. Forsen är sönerna och arvskiftet. Forsen är kvinnorna. Forsen är samhället.
När Britta Nilsson säger ”det är nya tider” i dramats sista scen sätter pjäsen egentligen inte punkt. Det är nya tider men vem kom segrade ur striden? Kanske är det som Egon Nilsson själv säger till sin dotter, ”Det här är en annorlunda strid Britta, den kan ingen vinna”.
ANNA BJURSELL
