På fredag är det äntligen dags för derby mellan Skellefteå IBK och Gamla Stan. Efter att ha byggt upp förväntningarna kring det förra likt århundradets party summeras nog den tillställningen bäst som en stor fet baksmälla.
Denna gång är det lite annorlunda.
Båda lagen är i varsin djup formsvacka och i ärlighetens namn har inte matchen en så överdrivet stor betydelse för tabelläget. Om inte något mirakulöst händer kommer Skellefteå IBK att spela kval och Gamla Stan sluta just utanför kvalplatserna.
Både spelmässigt och inramningsmässigt var förra derbyt en gigantisk besvikelse. Tempot var oerhört lågt och Eddahallen var knappt halvfullt.
Den matchen var egentligen så långt ifrån ett värdigt skyltfönster för Skellefteinnebandyn och förhoppningsvis blir det annorlunda denna gång.
Både IBK och Gamla Stan har mycket att bevisa i spelet, samtidigt som vi från läktarhåll också bär ett ansvar att dyka upp och bjuda upp till en trevlig inramning.
Men vad kan då jag som innebandybloggare i Skellefteå bidra med för att få er till Eddahallen?
Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte.
Senast det begav sig så lade jag hela mitt lov på att göra intervjuer, redigera videos och bevaka träningar. Jag skippade sömnen och matintaget och lyckades gå ner 3,5 kilo den veckan. Att gå ner dem kilona hade jag gärna skippat, men i övrigt var det ett trevligt experiment som jag prövade på. Förhoppningsvis fick det någon fler att öppna upp ögonen för innebandyn, men bevisligen så nådde det inte ut till tillräckligt många.
Så denna gång har jag tänkt att göra en annan sak.
En sak som på så oerhört många sätt känns bättre och mer värdigt.
Och jag ska ta det hela från början.
Ända sedan barnsben har jag haft idrotten nära till hands. Hela min familj har följts åt genom åren och framförallt sett all slags fotboll – över hela vårt avlånga land.
Det här idrottsliga intresset i allmänhet och fotbollsmässiga intresset i synnerhet kommer i mångt och mycket från min pappa Åke som levt så nära den runda bollen man nog bara kan.
Och det här intresset från hans sida har verkligen smittat av sig på mig och gjort mig till den jag är i dag.
Tillsammans har vi nog besökt varenda liten jäkla fotbollsplan i Norrland samt sett oändligt många matcher tillsammans från tv-soffan.
Det var vår grej, att se matcher tillsammans.
Utöver det har han även varit min fotbollstränare framtills jag var 15 år och när jag spelade innebandy stod han alltid på andra sidan sargen på Kaplan och hejade på.
Men varför skriver jag då detta undrar ni säkert.
Jo, det ska jag berätta för er.
När jag var 15 år kunde pappa inte längre vara tränare för oss i Myckle. Hans kropp klarade inte av det. Hans sjukdom vid namn Parkinson hade blivit för stark och istället fick han nöja sig med att titta på vid sidan om.
Sedan dess har varken mitt, min mamma eller systers liv varit detsamma.
Pappas Parkinson växte sig snabbt allt starkare i hans kropp och till slut blev det så att demensen hade blivit ett faktum och nu kunde han inte längre bo kvar hemma.
Det var hemskt.
Det är hemskt.
Det var över två år sedan pappa senast satte sin fot hemma på Mobacken. Nuförtiden bor han på Sunnanäng och vi får leva med tillvaron att vara besökare.
Vissa dagar när man besöker honom är han pigg, medan det vissa dagar är raka motsatsen.
Den här säsongen orkade inte Pappa se så många av mina fotbollsmatcher. Men en halvlek orkade han se – och det är jag evigt tacksam för. Det var min A-lagsdebut och jag gjorde mål. Att få krama pappa efter matchen var fantastiskt och det är ett minne jag förhoppningsvis aldrig kommer att glömma.
Pappa har ännu inte riktigt förstått att jag ska gå i hans fotspår och bli tränare, och han har ännu inte riktigt förstått att jag har tagit körkortet.
Men det kanske kommer med tiden.
Varför delar jag då med mig av detta?
Jo, för allt detta var en av anledningarna till att jag slutade spela innebandy.
Jag tyckte inte längre att det var lika roligt att spela matcher. För när man satt sig ner efter ett byte och tittade över och såg vilka som stod på andra sidan så hittade jag inte längre pappa. Jag har alltid varit pappas pojke och kommer alltid att vara det, och jag skriver inte det här för att få något slags medlidande. Jag skriver det här för att jag hoppas att jag kan göra skillnad så att färre barn slipper få vara med om en sjuk förälder.
En förälder som man alltid tagit för givet att den ska vara med en.
Det är urkasst. Verkligen.
Men alla har inte har turen som jag har. Jag har en stark mamma och en omtänksam storasyster. Tillsammans har dem stöttat mig i alla lägen så att jag fått göra vad jag vill, medan dem satt dem själva i andrahand.
Just därför vill jag någon gång ge något tillbaka till dem. Om det är att bjuda dem på utlandsresa så att dem för en gång skull får slappna av eller om det är att någon gång börja hålla det man lovar och hjälpa till hemma vet jag ännu inte.
Men till att börja så ska jag göra ett första försök i att förhindra andra familjer från att vara med om det min familj drabbats av.
För varje åskådare som kommer till Eddahallen på fredag kommer jag att skänka en krona till Parkinsonforskning. Och jag hoppas verkligen att det dras en tusenlapp från mitt konto. Det skulle vara så fruktansvärt trevligt att förhoppningsvis bidra till att en fotbollstokig tonåring om tio år får fortsätta göra det han älskar mest, att diskutera matcher och spelare med sin förebild.
För pappa är det redan för sent. Den här gåvan kommer inte att förändra hans fortsatta liv på något sätt. Men förhoppningsvis kan det förebygga för någon annan innan det är för sent.
Tillsammans är vi starkast, glöm inte det.
Tillsammans kan vi göra skillnad.
// Johan K