Det finns en typ av författare som aldrig får recensioner i de stora tidningarna, men som ger sina mer lokalt belägna läsare behållning och glädje. Polisen och konstnären Alf R V Staflund är en, han har ju även läst sina böcker i lokalradion. En annan är trubaduren Gunnar Enqvist, som lagom till julen kommit med sin sjätte bok som faktiskt är två. Från ena pärmen om hur han blev ”En av hundra”, varmed avses de som kom in vid dåvarande Centrala verkstadsskolan i Skellefteå 1953.
Fyra år och många mer eller mindre dråpliga minnen senare fick han gesällbrev som målare. Men den yrkeskarriären tog snart slut sedan unge Gunnar tvingats använda en giftig målarfärg. Efter diverse krokar i yrkesvalet blev han så ”En av tusen”, vilket betydde att han klarade att lära sig stämma pianon. Om det livet med sina många resor handlar den spegelvända halvan av boken.
Gunnar Enqvist skriver med stillsam humor om de människor han mött, för att inte tala om deras hundar. Boken, som illustreras av egna teckningar, belastas varken av sentimentalitet eller bitterhet, två faror som kan ligga på lur för den som vill blicka bakåt på livet. Ett stycke småtrevlig läsning som gott kan rekommenderas i vintermörkret. STEFAN HOLMBERG
