POP.Britterna i Everything everything släpper sin andra skiva. Musiken är fortfarande intensiv, om än inte lika osammanhängande. Från den falsettsprudlande sången till de korta och distinkta trum- och syntljuden. Det är Coldplay i ADHD-tappning. Från det ena till det andra i hundratjugo. Och det är i den kontexten som Everything everything blir intressanta. För de lämnar popmusikens komfortzon till förmån för något eget. ”Cough cough”, ”Duet” och softa ”The peaks” är tre spår som sticker ut. Skivans enda egentliga svaghet är att just de tre är de bästa versionerna av tre återkommande koncept. Fantasin må vara bra, men mångfalden svajar något.
ANDERS SAMUELSSON
