Löparglädje. Att kunna springa, och att därtill kunna göra det med en strark kropp och på en bra tid. Det har betytt massor för Christian Lestander. Foto: Foto: Sofie Abrahamsson.
En olycklig vurpa är allt som behövs för att vända upp och ned på en hel tillvaro. Att från en timme till en annan ställas inför det faktum att tur hade varit avgörande för skillnaden mellan ett liv i rullstol och drömmen om att springa en halvmara. Omtumlande är bara förnamnet.
Christian Lestander har cendréfärgat hår och busig blick. 37-åringen från Arjeplog har testat det mesta i sportväg och varit med om betydligt värre vurpor än den i vågmaskinen på Münchens flygplats förra hösten. Men ibland vill det sig bara riktigt illa.
Impulsartad
Resan till Tyskland var impulsartad. När kollegan och kompisen Tony Westerlund ansökte om ledigt för att åka till Oktoberfest, var Lestander inte sen att haka på.
– Väl där hade vi lite tid att slå ihjäl medan vi väntade på en kompis som skulle komma med ett annat flyg. Vi gick omkring på flygplatsen och fick se nått riktigt häftigt, en sån där anläggning som gör surfingvågor.
Både Tony och Christian hade surfat tidigare och blev helt till sig i trasorna.
– Det hade varit någon tävling där dagarna innan. Just den här dagen var alla tider uppbokade, så vi bestämde oss för att försöka få en tid när vi skulle åka hem istället.
Smärtan kom
Föga anade Lestander vad ett åk där skulle få för konsekvenser.
– Jag hade bara hunnit vara ute i vågen i fem-tio sekunder första åket innan jag faller. Och jag faller jävligt olyckligt. Mitt på huvudet tog smällen. Huvudet bröts bakåt och det knakade i nacken. Det gjorde inte så ont just då, kändes mest konstigt. Som att något var ur led, men jag tänkte att det nog inte var något som inte en naprapat skulle kunna fixa när jag kom hem, så jag ville inte ge upp efter bara ett åk. Det blev ett till.
På flyget hem blev det värre. Mycket värre.
– Sista flygtimmen mot Sverige kom smärtan. Jag visste inte hur jag skulle sitta. Försökte vila huvudet i händerna, men inget fungerade.
Ambulans
Killarna kom överens om att man skulle uppsöka läkare på Arlanda, men så långt som till Skycity kom aldrig Christian.
– Jag gick några meter, fick stanna för att smärtan blev för allvarlig. Tog några steg i taget. Tony gick i förväg för att hämta hjälp, och efter det gick allt ganska snabbt.
Christian fick träffa en sjuksköterska, som ringde till en läkare som in sin tur ringde ambulans. Efter många timmars väntan på Karolinska visade första röntgen att läget var allvarligt. Läkaren, som vid första bedömningen av Lestander torrt konstaterat att det antagligen inte var något, hade ändrat attityd.
– Nästan lite ursäktande. Han sa att han inte kunde säga så mycket om läget innan magnetröntgen, men att jag var på precis rätt ställe för att få den bästa vården för min skada.
Då var klockan fyra på morgonen. Försedd med nackkrage låg Christian Lestander vaken hela natten.
– Det gick inte sova. Jag kände mig å ena sidan trygg med att vara på rätt ställe, men tankarna svävade iväg. Åt alla håll. Man tänker, hoppas. Och ber. Man vill inte förbereda sig på det värsta, men det går inte styra tankarna i ett sånt läge. På något vis låg jag och avrundade mitt liv, men var fast besluten om att göra det bästa av vad som skulle komma.
Utskriven
Christian, som jobbar som arbetschef på ett lokalt byggföretag, hade kommit långt i tankegången innan det var dags för röntgen.
– I mitt jobb så både projekterar, planerar och samordnar jag handikappsanpassningar åt folk som behöver det. Jag började planera min egen anpassning. Livet i en eventuell rullstol fick kännas okej, när man väl ligger där inser man att det finns så mycket mer att leva för än att vara fysiskt aktiv, även om det så långt varit en stor del av mitt liv.
Men det fanns också hopp. Han bestämde sig för att vilket läge det än skulle bli, så skulle det vara ett utgångsläge.
– Sätt upp ett mål. Inte för högt, sådant du kan nå, tänkte jag.
Efter två nya röntgen och många långa timmars väntan utan att få röra sig, kom slutligen läkaren med resultatet av magnetröntgen.
– Positiva besked. Röntgen visade inga vidare skador just då. I det läget beslutade man att det inte behövdes någon operation den dagen och jag skulle bli utskriven inom ett dygn. Jag hade haft tur, det var ”bara” två frakturer i nacken och en i ryggraden, men inga vidare skador. Vilken jävla lättnad. Det går inte att beskriva.
Omtumlande
Året som gått har varit omtumlande. Tre månader, och ett flertal röntgentillfällen senare, skulle nackkragen slutligen tas av. Det var strax före nyår.
– Den hade blivit en trygghet och jag ville inte bli av med den först.
Christian började sakta men säkert jobba mot sina mål, och med tiden kom styrkan och rörligheten tillbaka. Och självförtroendet. Vad som hade varit en dröm på sjukhuset hade gradvis blivit verklighet.
– När årsdagen började närma sig kom tankarna tillbaka. ”Minns du på sjukhuset vad du ville och önskade mest av allt?” Jag önskade först att få behålla känseln och rörligheten i armarna. Men om man då fick önska så hade det ju varit bra med benen också. Att kunna gå. Kanske till och med springa? Om… om så bara livet fick bli nästan som det varit innan hade jag varit otroligt tacksam.
Milstolpe
Den 5 oktober var en kall och regnig dag i Arjeplog. Men för Christian Lestander fick det vara vilket väder som helst - han skulle springa.
–För ett år sedan hade jag kunnat ge vad som helst för en försäkran om att jag idag skulle ha de fysiska förutsättningarna att springa. Den löpturen var otroligt viktig för mig. En milstolpe. Jag hade inte vågat släppa iväg drömmarna så långt, och där stod jag sen, hos min pappa i Radnejaur och hade klarat av det.
Omtumlande. En olycklig vurpa är allt som behövs för att vända upp och ned på tillvaron. Idag är Christian Lestander tillbaka, så gott som i samma skick som innan olyckan. "Jag är lite känsligare för kyla och kan vara stel och ha ont i huvudet ibland, det är allt.” Foto: Foto: Sofie Abrahamsson.