Stor ovisshet. Familjen Masivahid flydde undan våldet i den iranska delen av Kurdistan och pappa Sajad fick rädda dottern då hon hamnade i vattnet från den överfulla båten. Nu är frågan om Zahra, Sajad och barnen Mahlagha och Danil kommer att få stanna i Sverige. Foto: Jeanette Lövgren.
Nu är flyktingpolitiken betydligt mer restriktiv. Det är tillfälliga permanenttillstånd som gäller och svårare att få familjeåterförening. Detta är givetvis samtalsämnen bland de asylsökande och även i de samlingar som hålls i kyrkan.
När Norran går runt i samhället är det som det brukar se ut – i Jörn träffar man på människor från hela världen. Håkan Lundberg, eldsjäl när det gäller att stötta flyktingar, tar Norrans team med på en promenad i samhället. Ann-Sofi Burström är nyanställd på mötesplatsen som ska stötta de asylsökande.
– Tillsammans med kollegan Musa ska jag främst hjälpa barnfamiljer. Jag kommer också att bedriva en del svenskundervisning. Liknande mötesplatser som här i Jörn finns också i Lövånger och Boliden.
Ann-Sofi är glad att den öppna kyrkan nu åter har samlingar på måndagar efter sommaruppehållet. Brixhilda Llupa, från Albanien är en av de som välkomnar samlingarna i kyrkan.
– Det betyder mycket för oss flyktingar, att ha en plats att träffas på.
Brixhilda, dottern Serena 4 år och maken Luan har inte fått något besked om uppehållstillstånd.
– Jag och min make hoppas naturligtvis att få stanna i Sverige. Positivt är det också att jag haft jobb som personlig assistent i sju månader och Luan har arbete på campingen i Österjörn. Nu hoppas jag att få fortsätta att arbeta.
Dramatik på Medelhavet
När Norran vandrar bort till en annan lägenhet så möts vi av familjen Massivahid från de kurdiska delarna av Iran. De flydde först till Turkiet, sedan anlitades en människosmugglare som i en överfylld båt tog familjen till en grekisk ö. Under resan blev det storm och pappa Sajad hamnade i vattnet tillsammans med dottern Mahlagha. En rad andra människor hamnade också i vattnet. I sista stund dök kustbevakningen upp och räddade de utsatta.
– Det är hemska minnen att leva med, säger mamma Zahra.
Hur har det gått för familjen? Har de fått något besked om de får stanna i Sverige?
– Nyligen fick vi besked om att vi måste återvända till Iran. Våra skäl att få stanna anses inte tillräckliga.
Familjen anför som skäl att de flydde att de utgör en utsatt minoritet, kurderna, och att de blivit utsatta för hedersvåld av släkten. De är kristna och oroar sig för hur regimen ska se på detta faktum. Mamma Zahra mår långt i från bra, hon får stöttning av behandlingscentret som Röda Korset driver i Skellefteå.
Att komma till Jörn är självklart en stor omställelse. Familjen lovordar den trygghet de upplever i Sverige, hoppet lever trots allt om att de ska få chans att bygga upp en tillvaro i Sverige. Sajad körde taxi i sitt hemland Iran och Zahra är utbildad frisör.
Migrationsverket anser att skälen att få stanna inte är tillräckliga. Argumentet är bland annat att familjen Masivahid anses kunna flytta till en annan del av Iran där de inte bor i närheten av de som kan utsätta familjen för våld och hotelser. Vidare har inte familjen flytt från ett land som befinner sig i krig.
– Givetvis var det ett tufft besked att få. Men genom advokat har vi överklagat till Migrationsdomstolen, säger Zahra.
Flykten till Sverige var kostsam för familjen, över 100 000 kronor.
Könsstympning
Familjen är givetvis oroad – ovissheten är total. I en annan lägenhet möter Norran Rosemary från Nigeria. Efter två år svävar hon och de fyra barnen i fortsatt ovisshet. Rosemary könsstympades som liten och då pappan och hennes man krävde att döttrarna också skulle stympas så fick Rosemary nog.
– Jag vill inte att mina barn ska behöva samma trauma som jag varit med om. Jag flydde med barnen till Sverige.
Nu går barnen skola i Jörn och stortrivs. Fyraåriga Kamsiya är med vid samtalet vid Rosemarys köksbord. Kamsiya säger att han har bra kompisar på dagis. Rosemary säger att det ät psykiskt jobbigt att tiden går och att hon inget vet om framtiden.
– Och sedan är det är det frustrerandet att ständigt ha så ont om pengar, jag har sällan råd att köpa något nytt till barnen. Självklart vill jag börja jobba.
Tar på psyket
Om de långa väntetiderna, som Rosemary som väntar på besked om uppehållstillstånd, säger Håkan Lundberg.
– Jag är så imponerad av flyktingar som kan hålla humöret uppe, månad efter månad, ofta år efter år, utan att veta hur framtiden ska gestalta sig. Självklart mår många psykiskt dåligt.
I en annan lägenhet möter Norran mamma Fatema tillsammans med sina tre barn. Fatema är universitetsutbildad lärare. För ett år sedan flydde hon, pappa Zaker, och de två barnen från talibanerna i Afghanistan. Nu har familjen utökats med en dotter.
Vid besöket i Jörn upplyser Fatema om att hennes man Zaker befinner sig på jobbet. Zaker har en praktikplats på ABF.
– Jag håller i datakurser och hjälper även asylsökande att handskas med datorn.
Akademiker
Zaker är civilingenjör. För ett år sedan gruvade han sig för sysslolösheten i avvaktan på besked från Migrationsverket.
– Jag är van att arbeta långa arbetspass. Här i Sverige är det brist på den kompetens jag har, hoppet är att vi får uppehållstillstånd och att jag kan arbeta som ingenjör och frun som lärare.
I Afghanistan utsattes Zaker för tre kidnappningar av talibanerna. Arbetsgivaren och pappan lyckades "köpa loss honom" vid ett par tillfällen och vid den tredje kidnappningen släpptes han då regeringsstyrkor närmade sig området där de befann sig.
Om dessa omständigheter räcker för att få stanna i Sverige vet inte familjen.
– För en vecka sedan var jag på samtal med Migrationsverket, men vi vet inget om framtiden.
Ständig ovisshet
Zaker kan en hel del svenska. Som asylsökande går han inte på SFI-undervisning.
– Jag har lärt mig en del svenska via datorn och genom att umgås med svenska grannar i Jörn.
När Zaker går till bussen i Skellefteå för avfärd till familjen i Jörn utstrålar han framtidshopp, även om han bära hemska minnen med sig från sitt hemland och även om ovissheten ständigt är närvarande. Frågan som samtliga asylsökande i Jörn ställer sig är – hur kommer den skärpta flyktingpolitiken att påverka deras framtid? Hoppet finns, men ovissheten är ständigt närvarande.