På söndag spelar Island sin första kvartsfinal i ett stort mästerskap och det är så klart inget annat än en saga som blivit sann. Och vi svenskar älskar det. Med brist på eget självförtroende i fotbollssammanhang, sparar vi inte på krutet när det kommer till att hylla andra nationer (även undertecknad har stolt deklarerat att jag numera "är" en islänning).
Den ohämmade nationalism som vi sällan vågar känna för Sverige gödslar vi nu över Island istället. Detta land som tillhör Norden, men som i mina sociala flöden hittills bara fått representeras genom kommentarer om vulkaner, ord som slutar på "ur", torskfiske och filmen "Korpen flyger". Vi svenskar har väldigt vaga uppfattningar om denna ö i Atlanten, som för många bara är en mellanlandning på vägen till New York.
Men på söndag är de våra närmsta allierade.
Och vi älskar Island på bekostnad av England. Dessa fadermördare "som när jag som vanligt njöt min middagssömn, stal sig på mig med saft av djävulsk bolmört, och göt uti mitt öras gångar in giftet, som mot mänskoblod en sådan fiendskap besitter".
Och precis som Hamlet hämnas detta mord, finns nu ingen ände på vår glädje när landet som gav oss Shakespeare förnedras och förödmjukas.
Jag pratar naturligtvis om skrällförlusten mot just Island i måndags. Den kvällen fylldes mitt sociala flöde av mer eller mindre begåvade skämt, skadeglada utrop och insinuanta kommentarer om Englands nederlag.
Det verkade råda konsensus om att den snöpliga förlusten på något sätt var kopplad till Storbritanniens folkomröstning om huruvida kungariket skulle vara kvar i EU eller inte. Som någon form av omedelbar karma, som straffade de stackars engelsmännen för deras obstruerande i EU-frågan (att Island tidigare lämnade in en ansökan om medlemskap i EU och sedan drog tillbaka den tycks dock inte ha påverkat deras chanser till avancemang).
På twitter har taggen #WeLoveUKBecause trendat, som ett försök att gjuta mod i stukade självbilder och kantstötta egon. Här listas saker som Londons kulturella smältdegel, salt- och vinägerchips, afternoon tea, musiken, Monty Pythons Flying Circus och mycket, mycket mer. Allt exempel på varför vi borde fortsätta älska det brittiska kungadömet.
Taggen startades av den tyska tidningen Zeit online, som efter Brexit och förlusten mot Island, tyckte att Storbritannien var i behov av en riktig kärleksbombning.
Det tycker jag också.
Så lägg av med snacket om att Englands förlust var ett uttryck för någon slags poetisk rättvisa.
Vad de behöver är en kram.
Och Island behöver ett rungande "Áfram Ísland!"
+ Att Norrans ledarredaktion har nominerats till ett fint pris för sin engagerande opinionsjournalistik om landsbygdsfrågor.
- Att Istanbul under veckan, för fjärde gången i år, drabbades av ännu en blodig terrorattack.