Spelar allt själv. Jens Nilsson står ensam på scenen. Foto: Britta Stenberg.
Åskknallar, ljuseffekter och på mitten av scenen något som ser ut som en bår. Eller kista. Tom förstås. Men snart kommer Jens Nilsson genom sin fantastiska förmåga att sätta fantasin i rörelse att få oss att se att där ligger någon.
Jens Nilsson är en dynamisk och skicklig skådespelare. Med sin föreställning ”kanske Frankenstein?” väcker han också liv i den gamla klassikern. Den om vetenskapsmannen som skapar ett monster, som han sedan förskjuter. Berättelsen finns där hela tiden, men Jens Nilsson gör mer: Hans förmåga att färdas mellan då och nu, fantasi och verklighet lägger nya dimensioner till livet som sådant.
Vem har rätt att bestämma över den andre? Alla vill väl bli älskade, och har rätt att bli det. Det han gör handlar om skapandeprocessen. Om våra egna val och tillkortakommanden. Skickligt fyller han varje sekund på scenen med innehåll och nya häpnadsväckande intryck.
Det är en pjäs som både är i och utanför tiden, men som kanske just därför, går ända in.
Det handlar om hur han själv, skådespelaren Jens Nilsson, lovat göra en pjäs om Frankenstein, som han fascinerats av redan som barn. Men att skapa en föreställning visar sig vara allt annat än lätt. Livets krångligheter och oförutsägbarhet mixat med fantasins kraft blir intensivt och till sist kaos.
Publiken involveras. Ombeds donera kroppsdelar till bygget av den människa som ska sättas ihop. Lekfullt och inte lika otäckt som det låter. Publiken deltar och även detta är väl balanserat och blir inte tramsigt.
Bakom produktionen och turnén står Teater Västernorrland.
Lördagens föreställning sågs av cirka 30 personer. Det borde ha varit minst det tiodubbla.
