Gemenskap. Några onsdagskvällar varje sommar lever Ullbergsträsk upp. Då anordnas kulturkvällar i bönhuset.
Ja, lite så är det att vara ung journalist i en snabbt föränderlig mediebransch. Det är viktigt att ta tillvara på de chanser som kommer och ibland går det snabbare än man hinner blinka.
Den första tiden i Skellefteå fick jag en del gliringar för att jag uttalade ortnamn fel, och när någon frågade "Visst vet du var det ligger?" var svaret alltid nej. Därför var glädjen extra stor när jag och fotografen Roine fick åka på kulturkväll i Ullbergsträsk. Den lilla byn som mamma och pappa berättat om så många gånger men som de kort och gott kallar "Ullbäsch".
På väg genom byn passerade vi anläggningen där mina föräldrar hållit överlevnadskurser, bagarstugan som morfar timrat och det lilla pepparkakshuset som mina storasyskon spenderat sina första år i. Platsen som mamma och pappa flyttade till från Stockholm i samband med gröna vågen men som jag aldrig haft någon egen relation till.
Väl framme vid bönhuset myllrade det av folk. Bybor, utflyttade barn och sommarstugegäster trängdes i bänkraderna.
– Byn lever upp under kulturkvällarna, förklarade en man från hembygdsföreningen.
När jag berättade att min familj bott en bit bort tittade han på mig fundersamt.
– Men, då måste ju du vara.., började han och ropade glatt på sin fru.
Snart visade det sig att de varit dagföräldrar till mina syskon. Trots att jag aldrig har bott där själv fick jag en känsla av tillhörighet och blev än en gång påmind om hur viktigt det är att skriva om platser även utanför stan.
Innan jag och Roine rullade tillbaka till redaktionen förevigade vi kvällen med en bild som nu sitter förstorad på mitt skrivbord. Den påminner mig om allt jag tycker om med mitt jobb; att få träffa människor och upptäcka nya platser. Jobbet har också, oväntat, gett mig chansen att knyta ihop lösa trådar.
