Som vanligt är Elvis allra bäst när vardagssituationer avhandlas, även om det inte ger mer än ett igenkännande småleende. Gapskratten kommer oftare i de längre avsnitten, men samtidigt är skämskudden farligt nära när stomipåsar och swingerspartyn blir del av handlingen. Under sin föreläsning i Skellefteå tidigare i år intygade Tony Cronstam att serien ursprungligen fortfarande är i stort sett självbiografisk, och även de mer fantasifulla inslagen i serien kan ha verklighetsbakgrund. Det kan vara svårt att tro ibland, men det är åtminstone mer balanserat i detta album än de närmast föregående, och det kan faktiskt vara så att kontrasten mellan det vardagliga och det utsvävande gör boken bättre.
ANDREAS ERIKSSON
