Lena Andersson skriver stramt, laddat. Varje ord känns välavvägt och utvalt i meningar där mycket under vånda har valts bort. Bara det väsentliga finns kvar.
"Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek" är gripande och bitvis pinsam läsning. Kärlek kan vara nedbrytande när den är ensidig. När poeten Ester Nilsson faller handlöst för den store och betydligt äldre konstnären Hugo känns temat bekant.
Han beundras och sätts på piedestal av omgivningen, till den skaran hör den intellektuella och vanligtvis ifrågasättande Ester. Lidelsen rasar i henne, hon noterar att han är mer intresserad av sig själv än av henne men bristen på självbevarelsedrift är total. Hon väntar, hoppas och plågas. När de pratar med varandra märker hon de flackande blickarna men tror sig se förklaringar.
Ältandet och självupptagenheten skrämmer, hennes förnedring är plågsam att läsa; trycket över bröstet och – hon inte kan låta bli att skicka fastän han inte svarar.
Den laddade skildringen av en så självupptagen människa, så förblindad och fixerad av sina egna känslor, är suverän. Suktandet och blundandet för verkligheten är besvärande.
Romanen ger en tankeställare. Vad är sjukt och vad är friskt? Vad är kärlek? Vad är förälskelse? I teorin är det lätt att vara klok, i praktiken är verkligheten en annan. Utan tvekan vet Lena Andersson vad det innebär att nästan gå under i en stormande passion.
INGER LUNDQVIST
