Eftersöksjägaren Peter Hansen och tioåriga wachteltiken Inka har ryckt ut på många larm ihop. Han uppmanar alla att tänka sig för när olyckan är framme. Foto: Jonas Nilsson
Det är högsäsong för viltolyckor i Skellefteå kommun. Över 100 händelser inträffade i Västerbotten bara under förra veckan.
Mellan den 1 januari och 29 november 2016 rapporterades totalt 80 älg- och 120 rådjursolyckor i kommunen. Under motsvarande period i år har älgolyckorna minskat till 74, men rådjursolyckor har ökat till hela 182.
– Det är en toppnotering, berättar polisen Anders Sandlund, lokalt ansvarig vid nationella viltolycksrådet.
2017 är inte slut ännu, men han förutspår en hundraprocentig ökning under de senaste två åren.
– Jag är ingen biolog, men det är klart att rådjursstammen går framåt. Anmälningsbenägenheten kan också ha ökat.
Läs också: Lagkravet – anmäl och markera
Enligt jaktförordningen ska en viltolycka anmälas omedelbart och platsen ska märkas ut. Alla följer inte bestämmelserna och det försvårar för eftersöksjägarna.
”Ett ångestskrik”
Peter Hansen har varit eftersöksjägare i 20 år. Han drar till minnes en händelse under hösten, då en person smet från olycksplatsen.
– Bakomvarande såg att bilen försvann och hur någonting kröp över vägen. Personen trodde först att det var en grävling.
Det visade sig vara ett rådjur som försökte ta sig därifrån på frambenen. När Peter kom dit hade djuret krupit tio meter in i skogen.
– Rådjuret skrek, ett sådant där ångestskrik, och bägge bakbenen och hela ryggpartiet var söndertrasat. Det kändes bra att få korta det lidandet, men det är inte kul när folk smiter.
Hade den andra bilisten inte agerat skulle Peter kanske aldrig ha hittat platsen. En händelse som inte uppfattas som särkilt allvarlig ska också anmälas.
– Vi gör ett eftersök i alla fall, jag brukar alltid gå minst två kilometer innan jag slutar. Ibland hinner man se djuret studsa iväg i frid och fröjd, då får man lyfta på hatten och gå hem igen.
Larmen kommer ofta sent på kvällen eller mitt i natten, men det händer att Peter får rycka ut under arbetstid. Hans hustru och arbetsgivare är båda väldigt förstående, men engagemanget gör inte livspusslet enklare. Att vara eftersöksjägare är inte heller någon lukrativ sysselsättning.
– Vi får 700 kronor för älg och 400 kronor för rådjur, oavsett hur lång tid det tar. För att vi ska få milersättning ska det vara minst fem mil enkel väg.
Det ska även skattas på de fasta beloppen.
Är det värt det?
– Ja, vi vill förkorta de stackars djurens lidande. Ändå är vi inte väl bemötta överallt, folk blir hotade och en kille i södra Sverige fick bilen sönderslagen. Själv har jag varit helt förskonad som tur är, berättar Peter.
Han uppmanar alla att följa bestämmelserna: Anmäl direkt och märk ut platsen på den sida av vägen där djuret försvinner. En förhoppning är att fler även ska sänka hastigheten när de ser eftersöksjägare efter vägen.
– När man går efter E 4 och en långtradare passerar en meter ifrån, nästan så att man sugs med, så är det väldigt otrevligt. Då har man hunden med sig i koppel också.
En olycka kan vara traumatisk upplevelse, men om eftersöksjägarna ska kunna utföra sitt uppdrag så måste de ges förutsättningarna för det. En smitning kan även straffas med böter.
