Katastrofområde. Foto: Jon Kriström
För två år sedan skedde jordbävnings- och tsunamikatastrofen i norra delen av Japan, i Fukushima ödelades stora delar och städer i kringområdet utplånades. I Skellefteå fanns Yuko Murakami som utbytesstudent. Hon bodde hos familjen Friström och för en månad sedan bestämde sig bröderna Jon och Vidar att åka och hälsa på sin ”syster” Yuko i hemlandet.
När katastrofen inträffade ville Yuko helst av allt åka hem. Men föräldrarna ville att hon skulle stanna där hon var, i trygghet och säkerhet.
- Hon ville göra något för de sina, så hon startade en insamling, och det var fantastiskt så hjälpvilliga människor här i trakten var, minns Jon.
Runt 40 tusen kronor fick hon in, pengar som gick till hjälp åt de drabbade i Japan.
När Jon och Vidar kom till hennes hem fick de veta att Yuko berättat om insamlingen i Japansk radio. Folk hade då ringt in till programmet för att tacka de generösa Skellefteborna.
Under resan i området märkte Jon Friström att det trots ödeläggelsen, trots tragedierna, ändå fanns en stark vilja hos befolkningen att klara av denna situation och att gå vidare.
- Det var inte ett folk som gett upp, visst många hade kanske gjort det, men ändå ... jag kände att det fanns en stark positiv kraft hos människorna där. De har ambitionen att gå vidare, att bygga upp det som förstörts och att fortsätta.
Jon Friström gjorde en egen intervju med familjen: Här nedan återges den i sin helhet.
Intervju med yuko & familj:
Är det farligt att befinna sig i vissa skadade områden?
Yuko: för 3 år sedan var det en jättestor jordbävning. 99% säkerhet att det kommer en till stor inom 10 år. Ingen vill bo nära kusten nu. anledning 1: många personer dog där. anledning 2: kanske nästa tsunami slår till på samma ställe. därför vill ingen bo där.
Vi har gjort ett nytt tsunamiskydd längs kusten men många personer tror inte att det är tillräckligt.
Pappa (Hisato): i miyagi är det tillåtet att besöka alla områden. Men Fukushima kan man inte besöka längre därför att det finns en avspärrad zon runt kärnkraftverket.
Påverkas familjen än idag av resterna från katastrofen?
Pappa (Hisato): inte så många personer dog av själva jordbävningen, men många dog av tsunamin. tsunamin nådde inte ända fram till vårt hus så vi lever rätt normalt. men vid kusten är många personer fortfarande mycket hårt drabbade.
Yuko: många av mina gymnasiekompisar bodde nära kusten. så många av mina vänners kompisar dog. jag har en kompis vars mamma dog. Han är jättesmart men nu gör han ingenting. han är deprimerad. Jag känner en annan kille vars hela familj dog, men inte han. Många personer i hans situation tar självmord.
pratar du med dina kompisar om tsunamin?
Yuko: Ja. en del av mina kompisar har svårt att leva pga av den.
vad tyckte dina föräldrar/ni om att yuko var i sverige när katastrofen hände?
Pappa (Hisato): det var bra att yuko inte var i japan. Skolan var förstörd. Det fanns ont om mat, el och vatten så yuko hade det mycket bättre i Sverige. Vi behövde inte oroa oss om Yuko, vilket var bra.
hur länge tog det innan ni kunde börja leva/arbeta som vanligt?
Pappa (Hisato): nära kusten behövdes det två år ungefär innan folk kunde börja leva ungefär som förut. En bit från kusten tog det ett halvår innan livet återgick till det normala och vi kunde börja arbeta igen.
märkte ni av bistånd från utomlands mycket? Hur?
Yuko: ja, mycket. De skickade pengar och det kom folk som hjälpte.
Pappa (Hisato): Direkt efter jordbävningen finns det ingen information om något. Man visste inte hur många personer som fanns här eller vad de gjorde. Men efter en månad började man få information och hjälpen kom fram. Speciellt här kom många utlänningar och hjälpte till att laga hus och prata med gamla och ensamma personer. De skickade mat och andra saker.
Jag hörde att Yuko var med i Japansk radio och berättade om sin insamling i Skellefteå. Berätta!
Yuko: Jag var både med i radio och föreläste i skolan. Jag berättade om mitt arbete för att samla in pengar för att hjälpa japan. När jordbävningen kom ville jag åka hem och hjälpa till för mina vänner inte hade mat och vatten. Det var jättetungt. Genom att starta pengainsamlingen fanns det ett sätt att hjälpa till på. Jag berättade om insamlingen och hur många vänner och min svenska familj hjälpte mig. Många japaner och skolkamrater var imponerade över att så många svenskar brydde sig om och ville hjälpa Japan.
Trots att Sverige och Japan är så långt ifrån varandra var det många personer som kände och brydde sig, och det är många i sendai väldigt tacksamma över. Till exempel, mina svenska kompisar gjorde halsband till försäljning för att tjäna in pengar till insamlingen. En av mina japanska kompisar fick ett av de halsbanden och blev mycket rörd. Hon hade förlorat nära familj i tsunamin. Men halsbandet och det faktum att folk i sverige tänkte på dem var otroligt viktig för henne.
finns det något annat du/ni vill säga?
Yuko: Rapporteringen om Fukushima var olika i Japan och Sverige. När jag kom tillbaka till Japan från Sverige (i juni 2011) blev jag överraskad. Japanska regeringen sa att delar av Fukushima-kraftverket ska användas igen men i Sverige säger de att området nära fukushima inte är okej. det finns ett stort misstroende mot japanska politiker och deras åsikter i den här frågan.
Yuko: 70% tycker fortfarande att kärnkraft är okej.
Mamma (Reiko): Vår generation har allt men på grund av tsunamin förstördes vårt normala liv. Det gör oss mer vuxna och mogna och dessutom får det oss att tänka på Japans framtid. Vi i den äldre generationen hoppas att den yngre generationen tar tillvara på lärdomen och möjligheten att göra Japan bättre och starkare efter det som inträffade. Och vi i den äldre generationen måste hjälpa den yngre att ta det här steget.
Jag hoppas att det inte var för tungt att prata om detta:
Pappa (Hisato) & Mamma (Reiko): det är skönt att kunna prata om det. Det rensar.
Yuko: Det som hände skedde för 3 år sedan. Det känns bra att den här artikeln skrivs för det visar att folk fortfarande tänker på japan och det som hände. Vi är jätteglada att att ni i Sverige hjälpte oss och fortfarande tänker på Japan
Yuko Murakami vid katastrofområdet. Foto: Jon Friström