FÄNGELSEBESÖK. Maronga Furaha hade med små påsar till de fängslade, där vissa har högt tolv år. Foto: Bo Fuhrman.
– Visst var jag orolig, men allt gick lugnt till. Än en gång konstaterade jag: små medel gör stor skillnad. Men allt går fruktansvärt sakta i landet, säger Maronga och skakar på huvudet.
Först litet fakta: Hon flydde 2006 från kriget i Kongo och grät mest de två första åren i Bureå. Idag är Maronga bygdens kanske mest omtalade kvinna, driver Marongas Hörna och ger invandrade hopp.
.lemonwhale-embed-container { position: relative; padding-bottom: 56.25%; height: 0; overflow: hidden; max-width:100%; }.lemonwhale-embed-container iframe { position: absolute; top: 0; left:0; width: 100%; height: 100%; }
– Till slut orkade vår familj inte längre. Vi flydde till Malawi. Min man hamnade i fängelse i ett år, vi sov utomhus med barnen, ständigt hotade, ständigt rädda. Det går inte beskriva hur hemskt vi levde, säger Maronga.
Bureå i början av maj. Snön smälter snabbt.
– Snö? Det är inga problem. Men ska sanningen fram; första tiden i Bureå undrade jag var folket fanns? De satt tydligen mest hemma och tittade på tv. Jag var inte van ett folktomt torg, säger hon.
Efter kontakt med FN flydde de tillsammans med 14 familjer och hamnade i Sverige. 2006 damp familjen ner i Bureå. I samma veva dog Marongas nyfödda barn efter en dag.
– Uppleverna i Afrika glömmer jag aldrig. De finns för evigt kvar i mitt huvud, säger hon.
Men Bureå var samtidigt ingen himmel.
– Första två åren var hemska. Jag hade mardrömmar. Jag fattade ingenting.
Hur kom du över det?
– Min fantastiska man tröstade mig med att det här kommer att bli bra. Han fick rätt. Idag är jag oerhört tacksam mot honom och att Sverige tog emot oss.
Efterhand fann Maronga frid i Bureå. Hon började plugga svenska och fick härlig kontakt med människorna.
– De är helt fantastiska. Pingstkyrkan medverkade dessutom till att vi kom in i samhället. Jag är evigt tacksam, tillägger Maronga.
Sedan dess har hon fött tre barn och tillhör profilerna i bygden.
För en knapp vecka sedan kom hon hem från från Kongo. Ytterligare sex kamrater skulle med, men de hoppade av i sista stund.
Maronga och en släkting åkte. De landade i Kigali, huvudstad i Rwanda.
– Svenskt pass och visum. I passkontrollen var det inga problem. Men en kanadensare stoppades i samma veva, säger Maronga.
Från Kigali tog de buss till Uvira, 40 mil. Tio timmar tog resan.
– Då kan du förstå vilken klass vägen håller …
I Uvira träffade de hela släkten, mamma och pappa, syskonen och drygt trettio kusiner.
– Helt underbart. Fantastiska dagar, säger Maronga och skrattar.
Men framför allt var hon där för att överlämna insamlade innehållet i fyra jättebagar med fotbollar, utrustning, benskydd, kortbrallor och sockar skänkta av Bureå IF, Stadium och Ica.
– Viktigt var att dela ut prylarna till barnen. Inga mellanhänder. Då vet man aldrig var prylarna hamnar.
Maronga har medverkat i tidigare projekt i landet; bland annat till att bygga ett skolhus. Runt 100 000 kronor har hon lagt ner i egna pengar.
– Värt varenda krona när man får se barn äta sig mätta och lära sig läsa och räkna. Kanske kan jag bidra till att förbättra vardagen?
Hur upplever du barnen?
– Tyvärr har de inga drömmar. De lever dag för dag och vet aldrig vad som händer i morgon. Men de är samtidigt oerhört tacksamma.
Vad uppskattade du mest med resan?
– Träffa barnen och möta deras glädje när vi ger dem hopp, träffa föräldrar, utslagna kvinnor, ofta våldtagna, som lever under fruktansvärda förhållanden. Vi gav dem stöd.
Rotary och Rädda Barnen har medverkat till skolbyggnaden iUvira. Svenska kyrkan och pingstkyrkan bidrar också.
Att bygga skola, förstärka kvinnors rätt och jobba med yngre människor står högst göra listan, menar Maronga.
– Myndigheterna hörde av sig till mig och var tacksamma för stöd och prylar. De fattiga är oerhört fattiga, de rika oerhört rika. Men framför allt rekryterar rebellerna ungdomar, ofta 12-åringar. Att beskriva hur landet fungerar är egentligen omöjligt, säger Maronga
Men tro inte att hon ger upp.
Snarare tvärt om.
– Jag kommer alltid att stötta människorna i Kongo, påpekar hon.
Bo Fuhrman
FAMILJETRÄFF. Maronga Furaha har kvar mor och far och över trettio kusiner i Kongo. Foto: Bo Fuhrman.
FOTBOLLSKLÄDER. Med Bureås klubbmärke, CC-sport och Skellefteå Kraft på bröst och mage. Foto: Bo Fuhrman.
BARNEN. ”De är Kongos framtid”, säger Maronga Furaha. Foto: Bo Fuhrman.
HEMMA IGEN. Maronga Furaha återvände till Bureå för en dryg vecka sedan. Kongo hade omkring 40 plusgrader. Bureå drygt fem. Foto: Bo Fuhrman.