ROCK. Dregen har under många år fått definiera den svenska rockmusikern. Med sin tydliga, näst intill arketypiska, image räcker det i stort sett med att visa upp honom för att ett riff ska ljuda i huvudet. Han har även lyckats med den inte helt enkla uppgiften att vid sidan av sina insatser i The Hellacopters, Michael Monroe och Backyard Babies gått och blivit folkkär.
Med tanke på sin backkatalog låter den självbetitlade solodebuten tämligen väntad. Det är en jämn, och samtidigt hög, kvalitet som genomsyrar de tio låtarna. Måhända finns inga, förutom möjligtvis ”Mojo’s gone”, knockout-låtar som bryter av den röda tråden. Men få är de som kan visa upp en sådan kärlek till den raka och okomplicerade rocken utan att låta vare sig slentrianmässig eller imiterande.
Förhoppningsvis fortsätter Dregen detta soloprojekt och utforskar hur långt han kan nå på egna ben. Det som behövs är ett par klockrena singlar och ett sjuhelsikes band att turnera med. För det finns inget som säger att detta endast fungerar inom de svenska gränserna.
ANDERS SAMUELSSON
