Ulrika är en av tio. En av tio kvinnor lider av sjukdomen endometrios, vilket betyder att livmoderslemhinna finns utanför livmodern. De svarta prickarna visar var endometrios är vanligast, nämligen på eller nära äggstockarna samt i bukhinnan, men det kan även finnas på tarmen, i urinblåsans vägg eller i livmoderväggen.
När Ulrika började jobba, i 20-årsåldern, blev smärtorna från tidiga tonåren ännu värre.
– Jag ville ju inte vara hemma från jobbet, mensvärk känns inte som en giltig orsak, så jag kämpade vidare. Jag jobbade som städare och kunde krampa i moppstativet, säger Ulrika.
Tillslut gick det inte längre, hon blev sängliggande. Hon fick smärtstillande, pronaxen, utskrivet. Det hjälpte inte, men då hon förklarade det för vårdcentralen uppmanades hon att ta tabletterna i tid.
– Smärtan kom i attacker, jag började kallsvettas och var rädd att svimma. När jag ringde vårdcentralen sa de bara att jag måste ta smärtstillande innan jag fick ont, men jag visste ju inte när det skulle bli, säger hon.
Ulrika tänkte aldrig på att smärtan en gång i månaden kunde vara en dold sjukdom eftersom hon inte visste att sjukdomen fanns, och vårdcentralen uppfattade aldrig smärtorna som något annat än mensvärk. Tillslut tänkte hon att smärtan var något som hörde till att vara kvinna.
– Vi kan ju inte jämföra varandras smärta, säger hon.
Hon säger att om smärtan varit konstant hade hon nog sökt hjälp tidigare, men eftersom det gick en månad mellan gångerna tänkte hon att det "skulle blir bättre" nästa månad.
– Mitt första möte med en läkare var när jag var 28 år. Jag var hos gynekologen för att prata om min barnlöshet, berättar hon.
Där upptäcktes en chokladcysta som var så stor att ena äggstocken behövde opereras bort och det konstaterades att hon hade endometrios. Ändå kopplades sjukdomen inte ihop med barnlösheten utan vårdpersonalen tyckte Ulrika reagerade konstigt när hon började gråta av beskedet.
– En väns syster har endometrios och hon var mitt uppe i en adoptionsprocess. De hade lika gärna kunnat säga direkt att jag skulle behöva adoptera om jag ville ha barn, berättar Ulrika.
I väntan på operation försattes Ulrika i ett konstgjort tillstånd av klimakteriet, något som förde med sig andra biverkningar.
– Jag fick svettningar, humörsvängningar, det var inte alls någon rolig period. Jag minns att jag kastade en skottkärra över hela gården, säger hon.
Den angripna äggstocken opererades bort, och Ulrika skickades hem utan någon information om sjukdomen hon bar på. Efter att ha läst på om sjukdomen ansökte hon och hennes man Tommy även de om att få adoptera.
– Jag minns att de sa att jag ändå hade en äggstock kvar, det var möjligt att få barn. Men det viktiga för oss var att få bli föräldrar, inte att vara gravida, så vi uteslöt IVF-behandling ganska snabbt, berättar hon.
Ulrika har idag två barn, Edith och Valter. Efter båda adoptionerna kontaktade hon kvinnokliniken för att få operera bort livmoder och andra äggstocken, eftersom de fortfarande orsakade smärta.
– En väninna hade gjort det, men läkarna sa att de inte opererar bort det som är friskt. Jag fick känslan av att de såg mig som en fertil person och inte ville ta ifrån mig möjligheten att få biologiska barn, säger hon.
Ulrika gjorde ett tredje försök när hon fyllt 40. Då verkade det lovande med en operation, men hon fick förhinder och blev tvungen att avboka. När hon sedan ville boka en ny var det plötsligt inte möjligt längre.
– Jag har svårt att tro att en man som vill sterilisera sig blir bemött med sådant motstånd som jag har blivit, och då har ändå mitt motiv varit smärtlindring, säger hon.
Nu tänker hon inte boka någon ny tid, då hon inte längre måste planera livet efter sin menstruation.
– Förut behövde jag tänka på vad jag skulle göra under mensen, eftersom jag alltid var sängliggande några dagar. Nu känner jag att jag närmar mig klimakteriet, jag har inte lika ont. Jag har längtat efter klimakteriet sedan jag bestämde mig för att adoptera, säger Ulrika.
Vi kan ju inte jämföra varandras smärta.
